Den som följt Archy Marshall ända sedan starten har väntat länge på det här. Tre år har nämligen gått sedan han släppte den löjligt bra singeln Out Getting Ribs under artistnamnet Zoo Kid. Då var han 16 år, i dag fyller han 19 år. Det firar han med att till sist släppa debutalbumet 6 Feet Beneath the Moon, nu under namnet King Krule. Det innehåller såväl helt nytt material som nya tagningar på Out Getting Ribs och en drös andra låtar som tidigare gått att hitta i demoversioner.
Påminner åldern dig om någonting? Kanske inte, men en detaljnörd som mig påminner det om en de bästa låtar jag vet: Wuthering Heights av Kate Bush. Hon var 16 år när hon skrev den, och 19 år när hon släppte den på sitt debutalbum. Hon gick senare vidare till att bli en av de bästa och mest inflytelserika artisterna och låtskrivarna, numera ständigt refererad till när varenda jävla kvinnlig musiker gör någonting och vad som helst (Aftonbladets Markus Larsson gick skamlöst så långt som att likna Cookies ’N’ Beans Melodifestival-bidrag med henne). King Krule lär dock av förklarliga skäl inte ha problemet om tjugo år att alla musiker av hans kön förknippas med honom. Men vad har nu Kate Bush med King Krule att göra? Jo, den unga begåvningen. Den som följt honom sedan starten har vetat det hela tiden: Archy Marshall har en otrolig begåvning.
Kanske är det vettigare att jämföra honom med Morrissey. Hans poetiska betraktelser om kärlek och vardag från en brittisk storstads utkanter får mig att tänka på indieguden mer än en gång. Han är lika fast förankrad i sin musikaliska samtid som Morrissey en gång var. Det hörs att Marshall kommer från samma London-kvarter som dubstepikonen Burial, men också att han älskar både pop, jazz och hip-hop. 6 Feet Beneath the Moon lutar sig mycket på takten, kanske bäst illustrerat i otroliga Neptune Estate. Marshall sjunger knappt utan låter allt handla om rytmen, nästan som att han rappar. Ändå är det långt från hip-hop och onekligen hela tiden renodlad indiepop. Denna fusion av vitt skilda influenser faller sig helt naturligt för honom.
I det genombrott som nu garanterat väntar King Krule kommer många att ha svårt för hans röst. Om du är en av dem ger jag dig rådet att låta den sjunka in, när du väl är van är den nämligen ljuvlig. Marshall vet precis var han har den, när den ska förmedla ömhet och när den ska bryta ut i ilska och förtvivlan. Han har ett tjockt uttal, som om det aldrig var någon gammal människa som sa åt honom på samma sätt som de sa åt mig när jag var liten att “uttala orden ordenTLIGT”. Men hur han spottar ur sig “with your dead-end job” på Easy Easy som för att få ut det allra sista av orden ur munnen får mig att tänka: det här är punk, inte för att han inte lyssnar på gamla människors knäppningar på näsan, utan för att det är råa känslor han får ut.
Att problematisera 6 Feet Beneath the Moon blir bara svårare ju mer jag lyssnar på det. De låtar som i början inte fastnade på mig lyser nu starkt. Jag lyckas avkoda mer och mer från hans tjocka uttal och bakom varje avkodning döljer sig ord som träffar mig mitt i prick. Ren pop-poesi på ett album fyllt av detaljer att drunkna i. Jag vet inte vad jag inte ska älska.