Pitchfork Stage
King Krule
Primavera Sound, 3/6 – 2017
Publicerad: 5 juni 2017 av
Rikard Berg
Archy Marshall har knappt varit King Krule på flera år. Han har gjort hiphop som Edgar the Beatmaker, släppt ett album under sitt födelsenamn och gjort några demolåtar som The Return of Pimp Shrimp. Men när han ställer sig på Pitchfork-scenen på Primavera är det under sitt kändaste alias och under en timmes speltid blir det tydligt att han är tillbaka på riktigt. Utöver ett par ströspelningar har King Krule inte uppträtt live på tre år, men nu bjuds vi på en arsenal av låtar från det fyra år gamla debutalbumet 6 Feet to the Moon, blandat med musik från en kommande LP.
Frånvaron till trots är bandet samspelt som om tre år i själva verket varit noll. Influenser från Londons alla hörn tar plats i musiken – postpunk, cloud rap, triphop och raspig jazz – och de smälter ihop sömlöst med varandra. Mycket är tack vare King Krules främsta livekvalitet: att nästan ingenting låter likadant som på skiva. Hans musik är på det sättet levande och hela tiden i rörelse – en låt kan arrangeras om från grunden och ändå behålla sin essens.
Inledande Neptune Estate är undantaget som bekräftar regeln. En ensam DJ lämnar det släpiga beatet nästan orört och de första minuterna är det bara hon och Archy på scenen. Det är en vågad inledning – låten är långt ifrån hans poppigaste, men publikens hängivenhet klarar testet. “I love you, Archy” ropar ett fan med sprucken röst så fort musiken tystnar, en solklar miss på öppet mål att parafrasera Alvvays Archie, Marry Me, men i alla fall. Neptune Estates sista ord ekar ut – “I could stay in your mind” – och det är bevisligen vad han har gjort för väldigt många här.
-
Därifrån kommer regeln som bekräftar undantaget – ingenting låter sig helt likt när bandet tar sig an det. Saxofonisten gör A Lizard State mer direkt än någonsin och Rock Bottom rivs igång med en oväntad trumvirvel. Från det kommande albumet bjuds vi på fyra låtar, som alla är dräpande sorgsna och socialrealistiska på ett sätt som King Krule alltid varit. “Why’d you leave me / Because of my depression / You still complete me” sjunger han i en av dem och fläker ut sina känslor, helt orädd. Det är som han sjunger i Has This Hit? tidigt under konserten, att han aldrig lyckats ta sig ut från sin ångestspiral: “I don’t deserve history repeating itself / I always see myself getting picked up and left back on the shelf / Again and again and again and again”.
De nya låtarna upptar nästan hälften av speltiden och om det finns någon kritik så är det att King Krule ibland är så uppe i dem att det är svårt att riktigt hänga med. Mot slutet fångar han i alla fall in sina åhörare igen med att riva av två av sina största hits, Easy Easy och Out Getting Ribs, och att de stannat kvar i folks hjärtan råder det inga tvivel om – en klick i mitten av publiken hoppar euforiskt under den förstnämnda och en tår syns rinna nerför ett storögt fans kinder under den sistnämnda. King Krule har varit borta länge, men han har marken upplagd framför sig för en storartad återkomst.