Vasateatern
King Krule
Stockholm, 8/12 – 2017
Publicerad: 9 december 2017 av
Nikolas Berndt
Det mest fantastiska med Archy Marshalls, eller bättre känd som King Krule, senaste album The OOZ är hur det liksom svävar över alla de inspirationer och influenser som legat till grund i hans musik. Vare sig det rör sig åt de mer jazziga balladerna eller det skräniga post-punkiga ligger Marshalls styrka inte bara i förmågan att anpassa sig efter den genre han utforskar, utan processen känns nästan tvärtom: han går in i ett rum och tolkar det snarare än att låta intrycken påverka honom – hans själva närvaro ger form, vidgar ramarna. Vare sig det är genom hans säregna röst, de märkliga men fantastiska ackordprogressionerna eller de små produktionsdetaljerna, vilka ger upphov till ett rikt ljudlandskap, ligger hans metod i att dekonstruera det som han samtidigt skapar. Det är inte nyskapande lika mycket som det är lekfullt.
Vasateaterns interiör – den enorma kristallkronan, det sena 1800-talets ornamentering och den nästan cirkusliknande ljussättningen på scen – är som byggd för Marshalls drömska och halvdåsiga atmosfär. Men, igen, så fort tonerna emanerar från scen är det som att han möblerar om hela salen, det är inte längre sig likt och rummet blir nästan feberdrömskt och surrealistiskt. Tillsammans med vad som ibland känns som improvisatoriska versioner av musiken, blir de redan fragmentariska och svävande låtarna ännu mer abstrakta och nästintill tolkningar av sig själva. Låtar går ibland sömlöst in i varandra, gränsen där en slutar och en annan börjar är inte alltid tydlig, och ibland verkar övergångarna nästan bli helt egna, nya verk. Det är ständigt fascinerande att bara observera musikerna i sitt framförande – trummisen tycks frispela jazziga komp, saxofonisten och klarinettspelaren skapar en berusande stämning både bland dem själva och publiken, och gitarristen och Marshall på gitarr är tillsammans med basisten imponerande samspelta i sitt jammande.
-
Det betyder inte att hela konserten är en lång och utdragen improv-session, utan hits efter hits bjuds på i versioner som oftast gör sig bättre live än på skiva. Äldre låtar som Baby Blue och Easy Easy får nya, dynamiskt starka dimensioner med The OOZ-erans liveband. Dessa låtar och andra fan-favoriter som A Lizard State och Dum Surfer ger upphov till en publik som ständigt är i rörelse och livligt engagemang. Just stämningen i kväll är exceptionell – publiken mottar varenda låt med så mycket kärlek och värme att det onekligen påverkar bandets egna energi. Det finns inte en sekund under hela konserten som vare sig publiken eller musikerna vacklar i sin respektive roll.
Trots att Marshall själv sällan är huvudfiguren i sitt senaste album – där är det snarare en värld som står i fokus – så uppstår ändå stunder där han får vara i rampljuset. Intimitet och det tystlåtna, ensamhet och självförakt, får lika mycket plats som det svepande och explosionsartade i kväll. När det nu nästan klassiska gitarrplocket i Out Getting Ribs börjar spelas under encoren blir det tydligt att det faktiskt finns en person bakomliggande den magiska illusion som målas upp under konserten. Även om Marshall nästan rör sig som en vålnad genom sin musik finns det en artist där som sedan den självbetitlade debut-EP:n från år 2011 har hänfört oss med sina trick. Att få faktiskt se vem som drar i spakarna gör besvärjelsen nästan mer effektfull, och i kväll finns det nog ingen bättre berusning.
-
