Archy Marshall är lite av en paradox. Samtidigt som han gömmer sig bakom ett av sina alias – denna gången är det King Krule som återvänt – blottar han sig själv totalt. Kanske är det den skyddande manteln, den påhittade karaktären, som gör att han vågar dra ur sig orden som gömmer sig allra längst där inne i hans deprimerade mörker. Hans sanningar är i och för sig inlindade i dikter och poetiska formuleringar, och han låter dem formligen ösa ut på albumet The OOZ.
Hjärtesorg är inte en ovanlig orsak till att vara ledsen, och självklart har inte heller King Krule sluppit undan att få sitt hjärta att bli trampat på. Låten Slush Puppy letar sig melodiskt fram i en snårig och sorglig bekännelse av att känna sig bortslängd och ratad. Plågsamt och med den tysta rösten hos någon som förlorat kärleken kräver Archy att få sin obetydlighet bekräftad bara för att skrika ut det i slutet av låten. Även Lonely Blue, en låt vars titel i sig känns synonym med att vara deprimerat förkrossad, är en sorgsen historia. ”Lonely blue, lonely blue / The blue cave, the deep dark unknown / Submerged forever soaked to the bone” sjunger han som om de svåra känslorna vore en tatuering han bär på pannan gömd bakom en lugg – helt uppenbara för omvärlden men samtidigt försiktigt undanstoppade.
Det är dock inte bara skildringar av en krossad livsviktig muskel som tar plats på The OOZ. Överallt finns små klassiskt brittiska kängor mot klass-skillnader insprängda. Ofta kommer de med en dubbel betydelse för både detta och Archys egen svärta, som i The Locomotive när han mumlar fram orden ”We’re told just to keep cool / The soul of the people / I wish I was equal”. Eller i Dum Surfer, en av de många låtar från albumet som låter mjukare jazziga toner ta plats bredvid de hårdare inslagen i musiken, där han explicit klankar ned på någon genom att sjunga ”He came across the back of a bureaucratic stash”.
Med all denna frustration och ett ledset perspektiv på tillvaron är The OOZ inte något att ta sig an för den som är nöjd med sin tillvaro. Gitarrerna som på debutalbumet 6 Feet Beneath the Moon ändå kunde locka ett leende till läpparna genom låtar som Easy Easy eller Border Line lyser med sin frånvaro. Precis som då finns det även ett par spår på det nya albumet som känns något överflödiga, vilket tyvärr snarare planar ut den känslomässiga djupdykningen än får en att nå en absolut botten. Men, för ett album med hela 19 låtar, är det ändå plus minus noll.
Intressant nog uppträder Archy heller aldrig i sin renaste poetiska form på egen hand. Vid tre separata tillfällen i låtarna Bermondsey Bosom (Left), Bermondsey Bosom (Right) och The Cadet Leaps låter han andra föra hans talan. Trots att vi möter meningen i dikten som förekommer i dessa spår överallt på skivan är det här som säcken knyts ihop. Ensamheten, självföraktet och de mörkaste platser han går till – det är en bekännelse han lägger i munnen på andra att berätta åt honom. Essensen i den nakna sanningen att han fortfarande inte riktigt kan erkänna sitt mörker för sig själv är deprimerande, men vem älskar inte en plågad konstnärssjäl? Sällan har det i alla fall låtit så lockande att göra det som det gör på The OOZ.