King Monkey imponerar inte längre
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The Stone Roses

Hultsfredsfestivalen 

Betyg: 5/10

Låt oss tala lite om återföreningar. Ja, jag vet, åldrade gruppers existensberättigande i en nostalgiföraktande musikvärld har analyserats in absurdum. Men när Stone Roses är ett av toppnamnen på årets Hultsfredsfestival då är det oundvikligt att inte börjar spekulera. Det var At the Drive In som gjorde det legitimt att återförenas endast för pengarna. Kanske var det det som fick Ian Brown och John Squire att gräva ner stridsyxan och inse att de helt enkelt behövde förbättra på ekonomin. Och kanske ska vi acceptera deras beslut som det är och istället se till hur de som band och artister har lyckas ta sin musik till nutiden istället för att se tillbaka.

Spänningen är elektrisk framför scenen och alla har något visst i blicken. Man har liksom inte trott att detta skulle hända under ens livstid.

Till allas förvåning inleder man med Love Spreads. Squire visar här att han var och i viss mån är en av sin tids absolut bästa musiker men det tar ett tag att innan vi hunnit inse att manchester männen har klivit på scenen. Ett löjligt leende på läpparna när Ian sjunger ”Messiah[r]”. Detta kan väl bara bli bra ändå?

Resten av den drygt nittio minuter långa spelningen kan man dela upp i en aningen för lång och på sina ställen fullständigt usel startsträcka, och en godkänd andra halva. I Wanna be Adored som är andra låten ut fungerar men lyfter aldrig. I Made of Stone krånglar ljudet, Ians röst är fel och bandet känns osynkat. Oron över att något i raseri ska storma av scenen ligger och darrar men försvinner sakta. John Squire må vara briljant men här blir det lite för frekventa solo-orgier som endast är tråkigt. Låtvalen kan verka märkliga till en början men sträcker sig över både debuten och Second Coming och är i slutändan hel logisk. Precis när det börjar bli för malande spelar man den yrselframkallande Don’t Stop vilket håller uppe intresset för en stund.

Fools Gold markerar tydligt vändpunkten, om än något sent. Bandet hittar sina roller och verkar trivas. Speciellt Ian Brown som springer runt och bara njuter av att alla här, och då menar jag alla, ignorerar det dåliga och bara låter sig hänföras. This Is The One blir inte lika euforisk, och har inte filmsoundtrackskänslan som den måste ha(ett utmärkt exempel på hur den används är i nyazeeländska Eagle vs Shark) utan ligger och kryper ända tills crescendot. Ojämnheten, att det ibland låter som replokalen hos ett mediokert coverband är det som får mig att rynka på ögonbrynen. Jag har inga invändningar mot återföreningar för pengarena. Men då ska man också bjuda på något extraordinärt. Oh det gör inte Stone Roses. Antagligen är deras legendariska status och stunder av briljans och ren glädje. Men oftast ser jag bara det som varit och hur det nästan blir löjeväckande att se hur man motvilligt gått på på ännu en scen när vi var nöjda som det var, med illusionen.

Som vore det en bedrift, något jobbigt som man gått igenom, kramar bandet om varandra och dunkar varandra i ryggen. Ian tackar i tur och ordning John, Mani och Reni. Sedan sig själv. Låtarna må hålla och kommer fortsätta göra det. Men inte bandet.

Foto: Magnus Olsson