Kirin J Callinan är många saker. Feminin, rockstjärna, maskulin, anti-rockstjärna, hatad och älskad. Ett hat som för många har sitt ursprung i en scenshow där Kirin medvetet skulle utlösa ett epileptiskt anfall hos en epileptiker som frivilligt gått med på detta. Publiken rasade. Festivalledningen gick emellan. ”I got the best emails I’ve ever gotten in my life after that show” säger artisten själv. Allt för konsten.
Med en så tudelad och motsägelsefull persona som Kirin besitter är det inte konstigt att det tar sig uttryck i hans musik. Embracism skulle lika gärna kunna vara ett samarbete mellan Depeche Mode, Nine Inch Nails, Håkan Hellström, Autechre, The Cure och Bruce Springsteen (listan kan göras längre). Det spelar ingen roll vart jag slänger referenserna; de skulle fastna. Kirin J Callinan har gjort ett album som tycks omvälva hela musikhistorien. Synthpop, no-wave, new-wave, pop, industriell noise – allt har sin plats på Embracism.
I en intervju innan albumet släpptes hade Kirin följande att säga om albumets spretighet: “I don’t think the album is going to be cohesive at all. It’s a bigger picture. Just what that bigger idea is currently is a mystery, even to me.” Konceptuellt hade det här kunnat vara jobbigt, om Embracism hade provocerat med sina frågeställningar. Men det gör det inte, istället provocerar det med sina slutsatser. Snarare än att ställa frågor erbjuder Embracism svar. Livssanningar. Vare sig det rör sig om att döda den blinda patriotismen i Come On USA (”the blue, white and red is already dead”) eller rycka bort värderingar ur fysisk kontakt i Embracism. ”A man can meet another man in a bar, on the sportsfield or in his own apartment or on the internet right now” skriker han. ”The body is real.” Det finns ingen så enkel sanning än de primala ingivelser som leder till fysisk kontakt. Det kan vara ett knull eller ett slagsmål, människokroppen ljuger inte.
Kirin J Callinans scenutstyrslar är lika skiftande som mannen själv. Bakåtslickat hår, en vit tischa med upprullade ärmar, stora, svarta stövlar. Arketypen av en ungdomlig man. En annan tid, visserligen. Men 40- och 50-talen präglades av det normativa. Männen arbetade. Kvinnorna bar sommarklänningar och passade barnen. Men det hade inte varit Kirin om inte motsatsen funnits i hans repertoar. Likt Mac DeMarco som förra året släppte sitt debutalbum (ish) 2 är cross-dressing inte ett främmande begrepp i sammanhanget. En annan gemensam nämnare hos de båda är att de har eller har haft flickvänner. Normer har skapats även i det abnorma. Om de klätt sig i kvinnokläder och applicerat läppstift men varit homosexuella hade det i all sitt utanförskap varit enligt samhällets förväntningar. Men där Mac DeMarcos somriga gitarrslingor saknade den tyngd som krävs för att förmedla ett djupare budskap har Kirin J Callinan med sig all jävla tyngd i världen. Den maskulina tävling som pågår i tysthet mellan alla män dras ut i ljuset och exponeras för den skit den är. Oavsett om det är två pojkar som rullar runt i leran eller två män som möts i en lägenhet så lägger inte Embracism några felaktiga värderingar i det.
Bekännelsen ”I cry every time I listen to Springsteen” i USA-kritiska Come on USA hade enkelt kunnat vara en satirisk kommentar på allt det som är amerikanskt. Men det är det inte. Om det inte sägs i det lyriska så ges det åtminstone uttryck i det musikaliska. Embracisms bombastiska avslutare Love Delay är Born to Run genom en nattsvart spegel. Svärtan i ”we will die alone” säger förstås något helt annat än ”baby we were born to run”, men det är ändå med någon slags bittersött hopp allt elände förmedlas. Bara ett spår tidigare har Kirin gråtit fram ”hell is right here on earth” i den vackra balladen Landslide. Och med den brutala ärlighet han sjunger det med är jag nästan där med honom. Helvetet är här på jorden.
Embracism är vid en första anblick ett ganska svårt album att penetrera, men man inser ganska snart att det i grund och botten är väldigt konventionellt. Victoria M. är på många sätt ett musikaliskt förkroppsligande av den övertygelsen. Med poppig sommarängsestetik och sentimental romans hade den i en ideal värld med enkelhet puttat ner Håkan från topplistorna. Det mörker som stundtals tycks dominera hela skivan pareras med tillräckligt mycket ljus och glädje för att man inte ska svänga för mycket åt ena hållet. Man sitter bara där och känner. Känner alla känslor som finns i hela jävla kroppen. Det är som att Kirin J Callinan medelst flintlåspistol projicerar känslorna direkt i hjärtat på lyssnaren, utan att passera gå.
Den filosofiska värdering som förmedlades så väl i Ang Lee-regisserade Life of Pi från 2012 är utgångspunkt i skapandet av sexminutereposet Chardonnay Sean. Fiktion och icke-fiktion blandas tills beståndsdelarna inte går att känna igen, och varför ifrågasätta en lögn när den underhåller och provocerar? Ovissheten om var man har Chardonnay Sean finns inte bara i texten. Vad som börjar som en lugn gitarrballad exploderar i mittenpartiet, innan den mynnar ut i en lullig Twin Peaks-ballad igen. Just då känns det som att soundtracket till hela ens liv ryms i några få gitarrackord.
På öppningsspåret Halo sjunger han ”I forget who I ever was / I forget who I was”. Kanske är det en set-up till resten av albumet, som på samma sätt tycks vara en enda stor identitetskris. En identitetskris som nödvändigtvis inte behöver vara något negativt. I slutändan kan det vara det som gör att du finner dig själv och förstår vem du faktiskt är. När Kirin på albumets slutminuter vrålar ”we will die alone” känns det ändå som att han funnit sin plats. Embracism har all progressivitet för att, 2013, beskrivas som ”avant-garde” men känslan det förmedlar är något annat. Embracism överstiger på många sätt känslan av att vara ett kreativt verk. Det är ett hantverk. Likt en snickare som bygger en stol har Kirin J Callinan byggt ett album som är helt perfekt i sin balans och sitt uförande. ”The work is made to provoke extreme reactions in people, and sometimes that reaction is hate.” säger Kirin till Sydney Morning Herald. Oavsett vilken sida av stängslet man hamnar på kan man inte förneka ett albums kvalitéer om det driver en till att tänka och ifrågasätta. I Embracisms nihilistiska värdegrund har Kirin lyckats med just det.