Klass II
Göteborg, 9/3 – 2018

Det är nästan orättvist att bedöma ett bands första spelning. Oavsett om varje individuell medlem har genomfört tio eller tusen spelningar kommer den spända stämningen i luften att tvinga fram ett dåligt ackordbyte eller en bortglömd textrad så fort en ny konstellation ska översätta allt jobb i replokalen till en scenmiljö. Det är helt enkelt mänskligt att vara supernervös. Eftersom Klass II står på Oceanens scen för första gången med både skivkontrakt och ett dagsfärskt debutalbum i ryggen finns det en viss fördom om att förstagigsfenomenet inte skulle gälla dem, när medlemmarna figurerat i flera Göteborgsband som DBSTRD och Samtidigt som sedan innan.

Givetvis är fallet inte så. Det hade nästan varit inkonsekvent av Klass II om de inte hade varit nervösa inför att gå på scenen. Med så många tonårsdagsbokstexter om extrem adolescensångest där känslor inte betyder något, ingenting är roligt och allt är skit är det i perfekt linje av bandet att stå lika stelfrusna som statyer när albumavslutande Dokumentär agerar öppningslåt. Det är en aningen skakig och avig introduktion med spretiga noiseeffekter och små petitesstabbar, men så fort bandet går över till Juli -16 är det som att de blivit automatiskt varma i kläderna och är redo för att erövra lokalen med sin trippla ljudmattsinsats. Att enbart kalla Klass II för shoegaze känns otillräckligt (även om bandet för det mesta gör det stilenliga och har ständigt blicken ner i golvet) när gitarrslingorna pendlar mellan The Cures gothflörtar under Så svår och Fugazis intrikata dissonans i Ifred. Tillsammans med de ettriga och välplacerade trummorna gör det att Klass II tar det bästa från punkens alla melodiska subgenrer och formar någonting familjärt, men samtidigt utmanande.

Den främsta charmen som Klass II avspeglar är den totala bristen på pretentioner eller någon uppblåst hybris. Tonårsromantisering och maxade gitarrer är de enda komponenter som bandet behöver för att göra sig förstådda, och i den minimalistiska imagen finns det någonting rent och äkta som gör musiken lite extra varm i hjärtat. Ingen rockstjärnementalitet står i vägen, och inget desperat sökande efter prestige. En minst sagt uppfriskande upplevelse under ett debutgig. Om det är någonting de försöker förmedla som band är det exakt hur mycket de älskar folköl. Bortsett från att Klass II döpt sig efter den forna skatteklassen på just folköl har bandet två olika tygkassar som pryder en kapsyl, ett singelomslag med en grön ölburk och en låt som är döpt till 3,5. Bandets enda mellansnack är dessutom tillägnat en enorm tacksamhet till Tempobutiken i Sandarna som säljer ett sexpack för 39,90. I allt detta finns en äkthet som är få förunnade, och blir en lika stark upplevelse som låtarna i sig.

Trots att bandets första spelning gått precis så bra som en debut kan gå – lite stressigt och hektiskt men likväl riktigt bra genomfört – är det osäkra blickar som går mellan medlemmarna under den starkt avslutande Jarvis. De agerar som om insatsen är vacklande, men det som hörs är motsatsen. Gitarrdisten sprakar som trimmade fyrverkerier i låtens noiseoutro och ett vackert kaos råder in i sista sekund. Det finns inga tvivel om att Klass II kan bli en av årets största svenska namn, nu när de har en så pass stark debutplatta ute i etern och första spelningen är avklarad. Om de lyckas förstå det själva utan att tappa sin genuinitet är det inte omöjligt att deras framgång kan köpa dem all folköl i världen.