Klockan visar 05.03

Armbandsuret visar 05:03 och jag sitter på en spårvagn som lämnar en tredagars skimrande evighet bakom sig. Sakta blir all den magi som upplevts en krympande beståndsdel i det förflutna.

En sol kravlar sig blygt upp bakom den där staden och skogen – ett vykort som för mig bara existerar i ögonvrån. Några sekunder innan har en tanke slagit mig. För första gången denna sommar kan jag riktigt skarpt se varför jag faktiskt gör det här – går på festivaler och lever i mental överljudshastighet. Jag skulle kunna avfärda insikten som tankar i den rubbade dygnsrytmens tecken men vet samtidigt om att de började formas på bottnen av mitt medvetande redan i maj då jag besökte Knarrholmen.

Way Out West var min femte festival i år, kanske inte så imponerande i jämförelse men samtidigt på en tunn gräns till att vara det. Det som gör den så speciell för mig är att det är den som sluter cirkeln – festivalen i Slottsskogen var min introduktion till allt detta. Det kan tyckas som felväg att gå, men skadeskjuten av bekvämlighet så blev den min första festival för två år sedan. Det blir därför en självklarhet att det är den som lyfter upp svaret över ytan när jag tänker på det i efterhand.

Spårvagnen svävar två elektriska centimeter ovanför rälsen för att bara ibland sjunka samtidigt som jag börjar återvända, återvända från ett tillstånd av förlorad tidsuppfattning och illusionen av minnesförlust. Totalt förlorad i musik så är det hela fortfarande konturlöst med bara ytterst små fragment tydliga nog för att kunna beskriva här; ett vinglas som på sin fot av glas går närmare en bordskant i takt med Warpaints bas för att tillslut också den bli förlorad; en tändsticka från Sheffield med godisfylld kavaj; IAMAMIWHOAMIs konstnärliga, obegripliga och alldeles underbara scen byggd av toarullar; odefinierbar, uppnosig musik med texter kärleksfullt framspottad på mumlande manchester vis.

Jag har sprungit mellan spelningar och gjort framtid till nutid utan att tänka. Vad som har varit bäst går i nuläget inte att säga. Än så länge så har bara små bitar fallit på plats, men jag kan urskönja att det gränslösa pussel som Way Out West la ut åt mig i samma ögonblick som jag fick ett armband på min handled börja ta form.