Kompromisslöst chansande
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Behzad Mehrnoosh

Popadelica, Huskvarna

Betyg: 7/10

Det kommer till mig först under avslutningsstycket vägran, när två av hans vänner agerar släpande bakgrundskör för att ge viss reverbeffekt, hur mycket Behzad Mehrnoosh – trots sin oerhört ringa ålder och lilla erfarenhet – vågar. Det borde ha slagit mig tidigare; 45 minuter av kompromisslöst chansande. Ibland fungerar det, inte alltid. Mehrnoosh är i min mening så nära vi kommer ett musikaliskt geni under Popadelicafestivalen. Allt material från hans skivor är skrivna, inspelade, mixade och mastrade av honom själv. En man i sjumannabandskostym som i inledande ett ljus mässar just det som är så kännetecknande för honom själv – gå din egen väg, för alltid. Det kan låta banalt när det bara skrivs ut så där, men när han i en liten cirkuslokal i Folkets Park låter instrumenten runt om honom tystna för att bara låta rösten brinna är det väldigt imponerande.

Sjumannabandskostym var det. Är man inte en hinduisk gud med asmånga armar blir det svårt att livetransskribera ljudbilder från Vildmarken, Huskvarna Blues och Reverie på egen hand, vilket gör att han har sex entusiastiska kompmusiker till sin hjälp. Två extra gitarrer, en trummis, en keyboardist och en allt-i-allo som hjälper till med 1. att sjunga frenetiskt 2. att agera andratrummis frenetiskt och 3. att spela tamburin tills han slitit sönder och samman innebörden av ett attribut som ”frenetiskt”. De fyller tillsammans upp ett enormt ljud, men föga förvånande bidrar det även till att det ibland blir lite otajt. Sången på Systemet blir med sina snabba verser i början grötig. De långa tystnaderna mellan låtarna gör att man aldrig riktigt hinner falla in i musiken. Uteblivna dagdrömmar.

Det blir smått valpigt, på gott och ont. Men dessa skavanker är resultatet av just det jag talar om tidigare. De flesta hade skalat av, kanske valt vissa förinspelade element och på så vis undvikit vissa av vägguppen. Uppvisningen i vägran hade däremot inte sprungit ur den inställningen. Eller när frenesipojken står framför trummisens set och och attackerande hamrar med, hur han avbildar ett ögonblick som hämtat från amerikanska postrockbandet Caspians liveversion av Sycamore.

45 minuter som aldrig kan benämnas som perfekta. Som man skulle kunna peta en hel del i, syna, sudda, rätta. Behzad Mehrnoosh med vänner vill fånga för mycket för att man inte skulle kunna göra det så här tidigt i hans karriär. Våga göra misstag, våga pretentioner, och därför vill jag inte sudda överhuvudtaget.

Foto: Magnus Olsson