Onekligen var Curse All Law en viktig skiva som analyserade genusbehandling i media och patriarkala strukturer inom både samhälle och personliga relationer, men lyrikens ton på Könsförrädares debutskiva låg på en så aggressiv nivå att musiken inte riktigt kunde förmedla hela budskapet och blev förminskat någonstans i massan av Sleater-Kinney-influenserna. Vissa rader slog däremot hårdare än aluminiumbatonger när musiken tillät, som ”I’m strong / you can’t walk on me / you’ll drown / you’re no Jesus” under bandets succéhit Raging River eller meningar som behandlar deras brinnande hat för våldtäktsnormalisering under Okay: ”Don’t try to justify it / you did bad / admit you’re wrong / I said it’s not okay again.”
Några sekunder in i End of Historys öppningsspår Birthrights känns det som att vi presenterats med en helt ny sida av Könsförrädare. Efter att ha bekantat sig med det melankoliska och småvilda soundet känns låten som en dödlig monsterorkan – som om någon trimmat ett vindkraftverk och blivit starkt nog att få halva landet att blåsa ända bort till Baltikum. Den smyger sig tyst på, lager efter lager, tills den exploderar halvvägs in och demolerar allting i sin väg med mer energi än vad valfritt punkband ens vågar drömma om. Tankar om en skoningslös kombination av Sleater-Kinneys All Hands on the Bad One och Sonic Youths Sister formas utan svårigheter, där bådas mest intensiva kvalitéer lyser igenom under låten.
Nu när Könsförrädare verkar ha hittat en musikalisk nisch som passar dem bättre än handen i handsken kan textförfattandet äntligen visa sin sanna potential, vilket må vara ganska simpelt under just Birthrights, men annat gäller singlarna Blast Beats och Blood Rush. Förstnämnda låt målar upp en dystopisk samhällsbild om hur vi blir allt mer segregerade från varandra, inte enbart via klass, kön eller ras, men som individer – hur vi konstant bygger murar runt oss själva istället för att omfamna varandra och leva som en samexisterande entitet. Gentemot tanken att ha sin hemstad som ett arv – eller till och med som en sorts stolthet – representeras med låtens kanske snyggaste, men även mest framträdande textrad: ”We carry our hometowns / as fractures in our spines.”
Blood Rush är inne på samma negativa tankegångar, men fokuserande på polisbrutalitet och övervåld som förhållningssätt för att hålla människor fredliga. Precis lika tatueringsvänliga textrader infinner sig även här, i form av ”Over barking dogs and sirens / The noise of enforced silence / We are made illegal”, som är så packade med finess och kraftfullhet att vi är uppe i poetisk nivå av textskrivande. Att Blood Rush musikaliskt lyckas kombinera samma energi ifrån öppningsspåret med Curse All Law-vemodet gör givetvis låten ännu starkare – ett högst lämpligt soundtrack för alla som känner sig hotade av en övermakt.
Det märks att Könsförrädare påbörjat sin metamorfos och försöker samla ihop rätt DNA för att kunna utvecklas till ett av de största och mest praktfulla djuren i svensk indiepunkhistoria. Inte bara är det en imponerande process att lyssna på, men framförallt finns potentialen att faktiskt fullända sin utveckling. Det finns så mycket med skivan som bara kryllar av extas och liv – och de är så nära någonting markbrytande att vibrationerna redan känns i ryggraden. Om Curse All Law var ett feministiskt manifest är End of History en presidentkampanj – och om de spelar sina kort rätt kan Könsförrädare ha kraften att leda en revolution, men jag är beredd på att följa med redan nu.