Könsförrädare
Göteborg, 5/11 – 2015

Det är ingen hemlighet att Könsförrädare är ett politiskt laddat band. Om det inte framgår under valfri låt från bandets senaste alster framgår det minst lika mycket hos medlemmarnas egna åsikter. Det som separerar dem från alla andra politiska band som plockar lättförtjänta poäng hos en redan politiskt aktiv publik är att de inte spottar ut antifascistiska slagramsor, som om det vore någonting nyskapande för någon i deras fanskara – Könsförrädare förstår istället hur värdelöst livet kan vara. De är det idla örat när övermakter vägrar lyssna och de håller om dig när du känner hopplösheten av ett land som aldrig vill förändras.

Utöver förmågan att vara en av landets bästa psykologer i ljudform når Könsförrädare en nivå av samspelthet som formar en enorm fyrsiffrig celsiusglöd under kvällen. Oavsett om tandvätskan består av politiskt missnöje, rättvisehunger eller ett helhjärtat nöje för musicerande känns det som att hela Göteborg ryker när Birthrights och Blast Beats sparkas igång. Båda spåren är fyllda till den absoluta kanten av energi, dels förtjänt av trummisen Måns Lundstedt som låter sin hardcorebakgrund flöda fritt över ljudbilden. Låtar som normalt sett inte känns lika laddade på End of History, specifikt Straight Passing och For Passing Only, får ett komplett nytt liv under bandets energiska livekontext som inte bara känns välplanerat, men framför allt optimalt för bandet.

Halvvägs in river Könsförrädare av den förväntade, nästan obligatoriska Raging River, som kanske skulle kännas malplacerad på papper men har under kvällen fått en adrenalininjektion och låter mer storslagen än vad fantasin ens skulle tillåta. Samma vemodiga smygpostrock ifrån debutskivan som Finger on the Trigger visade upp finns nu medverkande i spårets blod och bildar till slut ett outro lika gåshudsbildande som det är briljant. Det som förhoppningsvis blir lika vanligt förekommande i den långsiktiga framtiden för Könsförrädares framträdanden är inkluderandet av Blood Rush, inte bara ett av bandets mest välskrivna spår, men den låt som beskriver bandet allra bäst. Politiskt vemodigt – men inte uppgivet. I en perfekt värld hade låtens dansvänlighet fått utlopp, men när publiken blir sittandes på trapporna i Folkteaterns foajé blir det en omöjlighet. Även de allsångstriggande raderna i låtens refräng hade kunnat bli någonting förenande och enormt, men det något bristande publikantalet satte stopp för det och bildade snarare en krystad miljö mer påminnande om en skollektion – men eftersom kvällens seminarium i så fall var en demonstration av ett utmärkt liveframträdande blir inte Könsförrädare störda av det faktumet.

Samspeltheten som utgör en av bandets många talanger visar sig som allra starkast under den avslutande Curse All Law, där de fyra medlemmarna tillsammans bygger upp till ett organiserat kaos bäst formulerat som en ljudmässig apokalyps. Monstruösa ljudloopar svingar runt sig i lokalen medan alla bankar vettet ur vardera instrument, som sedan sakta dör ut medan åskådarna processerar den målande upplevelse som Könsförrädare är kapabla till, tack vare deras förmåga att fungera som en enda stor ljudmassa än fyra separata instrumentalister. Tacksamt nog kliver bandet på en extra gång med Death to Stories, som kanske känns lite seg i kontrast till resten av kvällens upplevelser, men ändå nödvändig för att förbereda oss för världen utanför. Det är där som den dystra vardagen och verkligheten finns, men det känns inte lika hopplöst längre – för om det finns ett band som Könsförrädare finns det hopp.