Konsten att klubba

Way Out West sticker ut, inte bara med sitt musikaliska program, konceptet som helhet är unikt. När lunchserveringarna börjar stänga är det dags att ta sitt pick och pack med sikte mot Slottsskogen, denna lummiga lund, fylld med så mycket kärlek, har blivit något utav en musikalisk frizon, där jag känner mig som hemma, fast ändå inte. Och när uret börjar närma sig midnatt, det är då äventyret börjar på allvar. Överfyllda spårvagnar och taxiköer som spårar ur, och köer som ringlar sig runt hörnen, för de där guldkornen. Det är artisterna längst ned på affischen som skapar de stora rubrikerna. Folket får slåss om privilegiet.

Och det är en konst. Det går inte att kryssa mellan klubbarna, inte ens i de bästa av världar. Men ibland har man tur, men av egen erfarenhet hör det till ovanligheterna, eller när klockan slagit tre på natten och de flesta intagit det obligatoriska fyllekäket. Följ hjärtat, skit i trycket, och sikta in dig på en klubb. Din valda artist föregås eller efterföljs i regel av något alldeles fantastiskt, och ibland blir det så lyckat att det kommer utgöra en av höjdpunkterna under hela festivalen.

Från ingenstans hamnade jag och mitt sällskap på Park Lane förra året, vi dansade järnet när Håkan Hellströms toner varvades med Broder Daniel och Caesars, men det vi inte visste där och då, var att ett av festivalens största ögonblick skulle inta scenen bara några minuter efter vår galna dans. Vi hade enbart hört Die Antwoord omnämnas, och vi visade oss vara de enda som inte hade någon aning. Inte en ton hade jag hört. Och så började spektaklet, likt en sekt eller klan sjöng varenda själ för fulla halsar som om det vore på liv och död. Svetten rann nedför pannan, och vi drogs med. Plötsligt var vi lika galna som alla andra som dyrkade gänget från Sydafrika och sjöng med i festivalens bästa allsång efter Håkan Hellströms uppvisning av ett av de bästa debutalbumen Sverige någonsin fått höra. Enter the ninja, en låt jag inte kan lyssna på utan att tänka på den där spelningen. Trots att det ligger så långt ifrån den musik jag vanligtvis lyssnar på var det bland det galnaste jag sett.

Precis som alla er andra har jag köat i evigheter, nästan gett upp hoppet och varit jävligt nära att vända på klacken. Jag vet hur det känns. Men så fort man kommer förbi vakterna, kan man vara i himmelriket. Det gäller bara att välja rätt.

Just nu längtar jag som mest efter den där spelningen som överraskar. Vad blir årets Die Antwoord?