Korallreven
Stockholm, 18/10 – 2015

Efter två fullgjorda album bestämde sig Korallreven, dreampopduon bestående av Marcus Joons och Daniel Tjäder, att sluta drömma och lägga ner. I samband med detta släpptes en ny låt, och det meddelades att spelningen på Debaser Strand skulle vara den sista. Det är därför något av en begravning vi bevittnar i kväll. Detta till trots så råder det ingen vidare begravningskänsla inne på klubben, det är färgglada kläder och ett leende på läpparna som gäller för de flesta av besökarna. Även duon själva verkar ha missat att detta är deras sista spelning.

Att sammanfatta ett sex år långt projekt på 40 minuter kan inte vara lätt. Korallreven har heller inte den ambitionen. Inte vid något tillfälle nämns det, eller känns som om, att detta skulle vara ett avslut. Det känns nästan lite ovärdigt, att avsluta med något som känns som vanlig spelning. Kanske är stämningen på scen mer sentimental än vad vi får ta del av, och att duon inte behandlar elefanten i rummet just därför.

Den mest vitala delen i Korallrevens musik har alltid varit eskapismen, att för blott en sekund fly verkligheten. Live visar sig detta genom drömska projektionerna som Korallreven blir som siluetter framför. I kombination med de tropiskt injicerade ljudbilderna blir det en tämligen mäktig konsertupplevelse, även fast ”sista spelningen”-känslan aldrig infinner sig.

Vi rör oss mellan debutens dagdrömmande ljudbilder och uppföljarens mer tydligt klubbiga dito. Marcus Joons sång är med flit alldeles för lågt mixad och det ska inte höras vad som sägs. Någonstans däremellan bjuds vi på en fin version av Guns N’ Roses gamla hårdrockstryckare November Rain. Trots det faktum att det inte är november utan oktober och det faktiskt inte alls regnar utanför så gör den sig ovanligt bra. Allt knyts ihop av de drömlika produktionerna som trots att de i högsta mån är förinspelade låter som om ett gäng musiker sitter bakom projektorduken och skapar musik.

Jag har varit på en begravning på Debaser Strand tidigare. Då var det Sonjagon som trots en mycket lovande framtid valde att lägga instrumenten på hyllan. Som intromusik hade man valt Con te partirò med Andrea Bocelli, och spelningen osade avsked från början till slut. Det gör aldrig Korallrevens. Nog för att det är bra, men jag hade förväntat mig något mer. Kanske har de ett äss i rockärmen, kanske inser de om två år att projektet var på tok för bra för att lägga på hyllan. För ett band som bygger på storslagna drömmar tycker jag att de hade kunnat drömt storslaget den sista gången. Eller åtminstone sagt hej då.