För två år sedan dök Lewis Roberts upp med den hypnotiserande UK garage-dubbelsingeln 4D/MTI (även om han redan två år tidigare debuterat med låten Up Down Up Down). ”It’s hardcore mixing studies with producing”, sa den då nitton år gamla studenten. Varannan vecka gjorde han elektronisk musik under namnet Koreless, varannan vecka pluggade han inför arkitekturtentor på universitetet i Glasgow. Koreless anlände perfekt i tiden, då postdubstep som uttryck myntades och Andres Lokko skrev krönikor om ett uppmärksammat night bus-mixtape. Och efter ett snabbt genombrott i undergroundkretsar vore den naturliga reaktionen för de flesta att rida på vågen och snabbt släppa något större. Men det kom varken en EP eller ett album från Roberts. Ett år senare: den smattrande, ekande singeln Lost in Tokyo lät som världens mest öde storstadsnatt. Men det följdes bara upp av ett par remixer och ett låtsamarbete med Jacques Greene.
Lewis Roberts är ung men verkar både lugn och klok. Till skillnad från många andra producenter har han insett värdet i att vänta. Medan många dagligen (i vissa fall över-)arbetar på ett litet ljud in i detalj eller jobbar för att ständigt vara aktiva i en myllrande scen tog Roberts en paus, spelade det han hade för folk istället för att skapa och grubblade över konceptet och strukturen bakom en framtida EP.
När han kom till den punkt då han kände att han kunde göra musik igen tog det mindre än en månad innan Yugen tagit form.
Redan tidigt i karriären berättade Koreless att han lyssnade mycket på jazz, att han gillade rytmen och rörelsen i musiken, att han själv såg fram emot att skapa en liknande flödande musik – som kunde ta lyssnaren på en resa. Det är ett eko som på Yugen fortfarande hörs i hans musik, men sättet han når den känslan på har förändrats. Hans tidigare fyra låtar drevs alla av ett framträdande beat men innehöll också ett tomrum. Det fick Koreless musik att låta nedtonad, nästan dyster. Det råder liten tvekan om att Ivana, Sun, Last Remnants, Nosun och Never forsar framåt på det sätt som dess skapare talade om för ett par år sedan men det är en stämning som karvas ur de varma synthar som till stor del ersatt beaten.
Det senaste året har Roberts läst mycket science fiction – däribland J.G. Ballard – och kanske har det haft en inverkan på att britten påminner om ett egenmanövrerande Kraftwerk i deras karriärs startblock. När Sun dök upp i slutet av april lät det som att han var på väg att skapa en ljudlig adaption av ett rymdäventyr. Låten är Yugens praktfulla epicentrum men övriga låtar utgår från samma stämning likt avvikande trådar. Nosun innehåller samma tema men spelat baklänges. Minimalistiska Last Remnants är ett annat exempel på hur Roberts arbetat mer mot att låta sin musik växa utan att gå ifrån sin lågmälda originalton.
För att ha tagit ett namn som Koreless har Lewis Roberts skapat en ovanligt kärnfull, sammanhängande debut-EP. Det är en löpande röd tråd som vissa kanske kommer tycka saknar idéer i längden men det är också en perfekt genomförd ambition som är som gjord för ett 23 minuter lång alster. Det är definitivt hardcore att mixa producerande med eftertanke.