Musikskapande har tidigare varit något Kornél Kovács sysslat med på egen hand. Debutalbumet The Bells från 2016 var resultatet av att i flera år ha suttit ensam i mörker. I en intervju med Nöjesguiden berättar nu Kovács, att han efter ett ha brutit upp med sin flickvän i somras, behövt flytta tillbaka till sin gamla lägenhet i Stockholm. Där slog han sig ihop med några nära och kära och började, till skillnad från hur han tidigare gjort, arbeta på musik tillsammans med dem. Resultatet är ett varmt, introspektivt, och förvånansvärt poppigt, lättsamt album. Via Rebecca & Fiona, som hörs på i princip alla låtar, mediterar Kóvacs över sin tillvaro, relationer, över Stockholm, den “vackra, tråkiga” stad han aldrig riktigt lyckas ta sig ifrån.
Under albumets början får Rebecca & Fiona ta stort utrymme – att deras insatser inte reducerats till att endast användas som sample-material är tydligt, och samarbetet fungerar alldeles utmärkt. Den inledande, lite vemodiga popbangern Purple Skies är full av djupa 808-basar och autotune. “All night long / Thinking about you / I’m forever thinking about you” sjunger de i refrängen, som är full av relationstematik och trapinfluenser.
Marathon, skivans andra spår, fortsätter i samma spår – Kovács produktion är ganska sparsmakad, enkel, och hade knappast platsat på albumet på egen hand. Det är i stället Rebecca & Fiona som bär och driver hela låten. Temat kärlek dyker upp även här, och behandlas, precis som i alla låtar, ganska banalt. “I’m falling in love, it’s such a mistake” sjunger de i refrängen. Det gör dock egentligen ingenting – meningen är inte att grotta ned sig i jobbiga grejer, det ska vara roligt. Både Purple Skies och Marathon tyder på att Kóvacs hade gjort sig alldeles utmärkt som mer renodlad popproducent. Frågan är dock kanske om de inte passat bättre som grund för ett mer renodlat popalbum.
Visserligen är det få låtar som självklart passat på en klubb, och det finns få likheter med Kovács nu nästan klassiker-stämplade singel Szikra från 2014. Stockholm Marathon visar upp en musikalisk bredd hos Kovács, en större lekfullhet. Det vilar ett oerhört lugn över albumet, en lätthet. Inga krystade idéer, bara skarp intuition. Kontemplativa Ducks är lika delar vemodig och upplyftande. Dess nostalgiska melodier och retrosyntar gör sig troligen bättre på väg hem ensam från klubben, än på ett dansgolv. Kóvacs vill göra house utan att begränsas av dess egna regler.
Det är därför typiskt att albumets höjdpunkter är de tillfällen då han faktiskt gör dansmusik åt det mer “traditionella” hållet. På jazziga Szombat får barndomsvännen Niclas Skagstedt gå loss med saxofon till skivans mest aggressiva trumkomp. Singeln Rocks klumpiga, fula och helt fantastiska basgång som ständigt återkommer, det glimrande pianoklinkandet, och en perfekt balans mellan Kóvacs produktion och Rebecca & Fionas sång gör den till ett av albumets mest effektiva låtar. Vi vet dock sedan tidigare att Kornél Kovács, tillsammans med resten av sitt DJ-kollektiv och skivbolag Studio Barnhus tillhör en av Sveriges främsta när det kommer till elektronisk dansmusik – gång på gång har han visat att han är kapabel att få ur sig smittsamma hits. Denna gång ville han göra något annat, och kan säkert få varenda deltagare på Stockholmsmaran att stanna till, och bara en stund reflektera över tillvaron.