Kristian Anttila, vår allas Napoleon, är tillbaka. Skriva bra texter kan han. Beröra kan han. Detta gör han på sitt senaste album, bestående av åtta mäktiga spår, DJUR & MÄNNISKOR.
Tidigare så har Anttila varit mer intim och personlig. Körerna liknar de som Coldplay har på sitt senaste album, vilket bidrar till att en del av låtarna lika gärna skulle kunna vara anpassade till arenaspelningar. Som tur är kompenserar de poppiga syntharna och melodierna detta. Det går dock inte att undgå att melodierna ofta försvinner in i en vägg av ljud, till exempel under Igelkottklubben. Det är svårt att skilja på instrumenten som spelar men på den här skivan lyckas det ändå vara charmigt. Introt till det första spåret, Hisingen – Manhattan är otroligt mäktigt. Man fastnar direkt. Tyvärr så finns det dalar i den annars mäktiga kompositionen. Röd Corvette är en bergochdalbana bland en massa olika effekter som ger ett osynkroniserat sound. Kristian Anttilas röst släpar snyggt men det känns inte som att instrumenten hänger med.
Det himmelska hawaii-aktiga synthljudet är karakteristiskt för skivan. Den fulländar ljudbilden och knyter ihop säcken. Enkelt och snyggt. Albumet är poppigt, välskrivet och hoppfullt. Att släppa en skiva som denna under våren är ett genialiskt drag. Han bevisar att ett album inte behöver innehålla många låtar för att vara bra. Den röda tråden är tydlig albumet igenom, utan att det är tråkigt eller enformigt. Kristian Anttila var som bäst när han släppte Lilla Napoleon. DJUR & MÄNNISKOR landar inte långt därifrån.