Förra decenniet var Kristian Anttilas decennium. Han var tjugo-nånting förkroppsligad, drömde om att vara en svensk Paul Weller och var med sina tre studioalbum inte långt ifrån. Vill ha dig var på allas läppar och han var inte sen att kyssa tillbaka. “Rövarliv”, som han nu själv kallar det.
Under denna tid levde Anttilas musik i stort sett alltid i det ögonblick på natten där det inte fanns en tanke om den stundande morgondagen. Musiken var en dum ursäkt för att kunna öppna upp alla flöden av endorfiner. 2016, inför sitt första nya album på fyra år, har han valt att ta baksmällan ut i offentligheten. Rum 4, avd. 81 är namnet på hans nya akustiska album och också på den plats där han säger sig ha skrivit all musik: en psykmottagning.
Det är en skiva som handlar om ångest, död och åldrande. I flera av låtarna sjungs det om livet som flyger förbi medan han ställer sig bredvid och låter det passera. I vissa stunder, som i Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans, blir det en motivation, en tanke om något fint. Det visslas lite. Men artisten som en gång sjöng om att “kicka e och mobba världen tillbaks” när livet slog honom på käften, kryper på albumet allt som oftast in i sig själv och låter det dåliga gro. Med all rätt. Man behöver inte alltid ha kraft att slå tillbaka.
“Jag börjar tvivla på om jag gjort rätt att släppa skivan. Den är så vansinnigt privat. Skivan är i sig en rapport från den absoluta botten”, säger Anttila i en intervju med Aftonbladet. Det är en rimlig tanke. I ett pressmeddelande berättas det att hans vänner behövde övertala honom att ens ge ut låtarna. Och på ett sätt är det säkert bra att de gjorde det. Det är starkt av vem som helst att berätta om svåra depressioner, om sina mörka sidor utan att förminska dem till ett skämt eller en petitess.
På ett annat sätt hade det varit bättre om låtarna hade stannat kvar mellan vännerna. Rum 4, avd. 81 är nämligen så långt ifrån hans artistiska profil det bara går att komma. I USA hade någon kunnat stämma skivbolaget för att utge detta album för att ens vara Kristian Anttila. Den spartanska tonsättningen blir bara tradig, och texterna lyckas aldrig bryta barriären och nå ut.
Han säger sig numera ta avstånd från “rökmaskiner, rövarliv och elgitarrer” eftersom det blir en ridå som skymmer poeten han egentligen vill vara. Men en poet har han faktiskt också alltid varit, han missförstår. För inte var det så att rock’n’roll-imagen skymde poesin; det förstärkte den. Utan rockposerna är hans artistiska uttryck halvt.
Längs med den akustiska gitarren suckar och stönar Anttila fram orden för att sätta emfas på ledsamheten. De sjungs sådär på gränsen till att rösten nästan brister. “Jag är en poet nämligen”, skriver han i pressmeddelandet. Ja, det har vi vetat hela tiden. Men måste man skala bort allt annat än orden för att vara en poet?