Krönika: Popaganda

Popaganda blev en framgångsaga, 12 000 sålda biljetter talar sitt eget språk. Viktigast av allt; utsålt. De kan nu ansluta sig till festivalernas finrum och tendensen är tydlig. Det är stadsfestivalerna som vinner i sommar, utan tvekan. Lera och camping verkar inte vara lika självklart längre. Debatten om stadsfestivaler och campingfestivaler är mer intressant än någonsin, men värt ett eget inlägg.

När vi summerar Popaganda är det Robyn, Hot Chip, Belle & Sebastian och Neon Indian som satt de djupaste avtrycken. Inget snack om saken. With Every Heartbeat och I Feel Better var fantastiska ögonblick, men de där ögonblicken som gav rysningar längs hela ryggraden stod Over and Over, Should Have Taken Acid With You och Sleep The Clock Around för. Och det är de här minnena som är Popaganda.

Men det finns också besvikelser, för somliga är botten redan nådd. Familjen var det allra tydligaste exemplet, energin och publiken var som bortblåst, och jag var inte ensam med mitt missnöje. Från flera håll hörde man: Var är röjet som var på Arvika och Peace & Love ? Samtidigt som man hör någon gnälla över en liten knuff längst fram i publikhavet.

Personligen är det främst de svenska artisterna som känns passé. ”För du var full på Lisberg, och du hade knarkat i Flemingsberg” är en fantastisk textrad, men ändå faller det lite. Kanske beror det på att jag sett artister som Hästpojken, Familjen och Shout Out Louds, tre gånger i sommar. Möjligtvis har jag fått en överdos, men samtidigt är jag den rätte att jämföra artistens samt publikens engagemang.  I våras fick man kickar som amfetamin, nu återstår bara en ljummen avslagen cola.

Popaganda förblir en frisk fläkt och är helt klart en uppstickare i festivalsverige. Ännu en festival som drar mer åt ett utbud för finsmakare, dock med ett budgetpris. Det är nästan lite revolutionerande att du kan se band som Hot Chip, Robyn, Belle & Sebastian och Neon Indian för ynka 500 kronor. Jag bugar och bockar.

Eriksdalsbadet, vi ses nästa sommar, och då kanske jag vågar bada.

Text och foto: Magnus Olsson