I teorin låter det här onekligen som ett rätt uttjatat koncept. De flesta avlidna artister skakar nog nävarna upp mot oss på jorden när deras halvfärdiga soloprojekt släpps, men samtidigt är ju du som ett fan tacksam över att få något nytt att gräva ner huvudet i. Denna gång är det hur som helst Kurt Cobains hand som viftar i luften där nere där alla bra artister till slut hamnar.
Efter Montage of Heck, den enda dokumentär om Kurt Cobains liv som är något att ha, är den ikoniska grungemusikerns liv under strålkastarna igen. Tidigare i år gavs soundtracket till dokumentären ut och nu har alltså Montage of Heck: The Home Recordings släppts som en uppföljare. Att ge ut dessa inspelningar som en skiva var nog aldrig Cobains egentliga syfte med dem, utan för honom var bara låtarna ett kreativt utlopp. Och detta märks av då albumet är både skränigt och fult, men samtidigt är det alltför personligt och intressant för att helt strunta i. The Home Recordings är inte en vanlig platta utan snarare ett titthål in i Cobains personliga sfär och tankar.
Till en början känns skivan nästan lite väl personlig. Några av låtarna är ren ångest paketerad i sång och halvt jobbiga att lyssna på. You Can’t Change Me/Burn My Britches/Something in the Way är en av dessa. Ett dedikerat Nirvana-fan kan garanterat hitta en intressant symbolik i de framskrikna textraderna, men nöjet att lyssna på låten försvinner bland Cobains Kalle Anka-imitationer som frenetiskt återupprepar samma mening. Turligt nog gäller detta inte för hela skivan. Mycket av Montage of Heck är förvånansvärt skönt och de skrikigare låtarna blandas ut med instrumentella skönheter som The Happy Guitar. Vad alla inspelningar sedan har gemensamt är en känsla av olycka och hopplöshet, och det är just gemenskapen i detta som Cobain var mästare på att få fram. För även om livet kan vara rätt jävligt ibland sitter vi ändå i denna båt tillsammans.
En av de lugnare låtarna som berör är Letters to Frances, som blir en vaggvisa endast de kallaste av hjärtan totalt kan avvisa. På plattan finns också ett guldkorn i form av en cover på The Beatles And I Love Her. Där lämnar den släpiga gitarren lagom stort utrymme för Cobains lika uttryckslösa som känslofulla sång och låten, som med Beatles är en av deras tråkigare kärlekssånger, får med Cobain ytterligare mening. Just detta präglas hela skivan av, alla låtar, hur skräniga de än är, får mening när man vet bakgrunden till dem och när de sjungs av Cobains röst som gång på gång brister. Det är helt enkelt inte en skiva från vilken avliden artist som helst, det är en musikalisk dagbok från musikern som berörde miljontals människor, skriven under hans sista månader i livet.
Vilka okvädesord Kurt Cobain sitter och muttrar för själv i samband med släppet av Montage of Heck: The Home Recordings förblir dock oklart och vilka åsikter vi ovan jord har om den varierar nog mycket beroende på hur cynisk man är. Antingen känns det som en klassisk sell-out eller så ser man på det som en inblick i Cobains liv som omvärlden förtjänade att ta del av. Oavsett vad kommer du att få kämpa lite med Montage of Heck: The Home Recordings, men det kan det också vara värt.