Redan med singeln Pretty Pimpin fick vi besked om att Kurt Vile skulle befästa sin position på den alternativa rockscenen. Sex album in i karriären är det ingen som tvivlar, ingen som ångrar uppbrottet från Adam Granduciel och hans The War on Drugs. Det är lätt att med facit i hand konstatera, men framförallt för omvärlden att gratulera, att två indie-slackers kommit att skriva det nutida soundtracket till generationer som växt upp med Pavement, och för de som numera får ta del av den nya våg av amerikansk indie.
Den här gången har Kurt Vile gjort en Dave Grohl – inte brutit benet och fortsatt som inget hänt alltså – utan rest runt i hemlandet Amerika. Albumet hette till en början All Over the Place och representerar det faktum att Kurt Vile gjort sin egen Sonic Highways, dock utan TV-kameror flåsandes i nacken. Såväl östkust som västkust finns representerat, men för Kurt Vile har det aldrig handlat om att behöva upptäcka nya platser för sitt skrivande. Det är istället musiker som exempelvis Warpaint-trummisen Stella Mozgawa som fått Kurt Vile att bocka av både Brooklyn, Philadelphia och Los Angeles på det här albumet. Och på sina håll märks det även i ljudbilden – believe i’m going down, som albumet är betitlat, har inte samma harmoniska ackordföljder eller samma röda tråd som sina föregångare.
Ljudbilden är smått splittrad, ett medvetet val där Kurt tar avstamp i sina tidigare album. Han har tidigare beskrivit Smoke Ring for My Halo som en ”downer” och Wakin on a Pretty Daze som en ”up-turn”. Nu befinner vi oss någonstans i mitten, både vad gäller ljudbilder och texter. För här ryms både ett solkysst Kalifornien och textrader draperade med sorg. Något som lär spegla den verklighet som väntar en småbarnsförälder som vägrar släppa taget om rock’n’roll-livet. Sena nätter och turnerande har inte sagt hej då.
På förhand beskrevs albumet som mörkt – en ganska missvisande ton, för på det här albumet plockar Kurt Vile fram några av sina mer lättsamma produktioner i en allt mer utpräglad blues-tappning. Tillsammans med Viles säregna spoken word-minnande sångstil har vi fått ett album som blir ett ljus i det annalkande höstmörkret och precis som tidigare ligger vi raklånga i soffan och lyssnar.