Kurt Vile kan så mycket bättre
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Kurt Vile

WWDIS Summer Fest, Stockholm

Betyg: 6/10

Ibland är nästan förväntningarna större än själva spelningen. Som jag knarkat Kurt Vile, i synnerhet Smoke Ring For My Halo,  i mina ögon en av fjolårets bättre skivor. Spelningen på Roskilde lovade gott, men jag minns ändå en gnutta besvikelse bland Tuborg-frälsta när Baby’s Arms aldrig dök upp. Ett utsålt Strand i regi av What We Do Is Secret är på förhand som gjort för Kurt Viles smärtsamt vackra americana. Nedknarkade Philadelphia-kvarter, skitiga bakgator och en massa flanell. På Strand duggar jeansjackorna tätt, men trots de perfekta omständigheterna infrias aldrig vad som kan förväntas av Kurt Vile.

Men det är inte enbart Kurt Viles fel. Ljudet är åt helvete. De första låtarna raseras totalt när hans stämma fullkomligen dränks av gitarrer. Med en blygsam stämma ber Kurt Vile om att höja ljudet på micken, och det är först då konserten får ett lyft. Tidigare har man knappt kunnat skönja sången, och då sätter Kurt Vile inte några hjärtan i brand. Det är den sövande sången i symbios med de vackra arrangemangen som skiljer Kurt Vile från medelmåttiga kopior.

Det är det akustiska klinget i Runner Ups och och de stora trummorna i Society is My Friend som skapar den drömska präriekänslan bara Kurt Vile förmår. Det är först när dessa är på plats som ögonen tindrar och jublet stiger.

Det vackra introt i Peeping Tomboy får mig att smälta, men när Heart Attack sedan inte lyckas befästa sig blir det återigen lite av ett antiklimax. Ovanligt svajigt för ett så solit och säkert material den här mannen besitter. Men till min tröst blir Baby’s Arms kvällens stora räddning.