Kurt Vile
Stockholm, 6/11 – 2015

Slackern Kurt Vile har mer eller mindre stakat ut en egen genre, eller åtminstone en ny våg av amerikansk indie, där obryddhet och nonchalans uppfattas som charm. Som hämtad ur en indiefilm – med kofta, t-shirt med tryck och ett hår som lika gärna kan anses utgöra en frisyr som att falla under parollen ”bad hair day” – står han på scen, och personifierar sin musik. Det är en konst i sig, att leva och andas som sin musik. Just det har aldrig varit ett problem, snarare hans signum. Men frågan är om inte Kurt blivit lite för bekväm i sin egen bubbla när han nu reser runt med fullängdaren b’lieve i’m going down i ryggen. Ett album som blandar och ger, men som framför allt visar upp alla de sidor som ryms i hans artisteri. Dit hör både uptempo-singlar och det mer nedstämda registret. Münchenbryggeriet omvandlas snabbt till en bastu, men Kurt Vile är inte aggregatet, han är mest ljummen där han slänger med håret, jammar lite och breder ut b’lieve i’m going down.

Loj kanske är att ta i. Men det saknas åtminstone nerv, den som får oss att vilja stanna inne från regnet och lyssna om och om på Wakin On a Pretty Daze. Och det tål att sägas, Kurt Vile är betydligt större med vinylknaster i bakgrunden än med sitt band, The Violators.

Att utgångspunkten är hans sjätte fullängdare är inte förvånande, men avsaknaden av självklarheter från såväl Smoke Ring For My Halo som föregångaren Wakin On a Pretty Daze distanserar honom ytterligare från publiken.

Men han har sina stunder. Jesus Fever klingar nästan religiöst i salen, precis som monumentala Wakin On a Pretty Day som spänner över nio minuter. Där talar musiken för sig självt. Och det är mer av den varan som en hårdhudad Stockholmspublik kräver, fredagskvällen till ära. Låtar som KV Crimes och Bruce Springsteen-euforiska Freak Train snuddar där, men det är just det som är problemet, stora delar av konserten nuddar bara vid hans potential. Och mycket beror på att han bara visar hälften av sin reportar.