Kurt Viles debuterade med Constant Hitmaker 2008 och under de följande två åren etablerade sig Vile sig som en lovande artist, men det var ändå en bit kvar till ett riktigt erkännande. Det kom till slut, två studioskivor och tre EP-skivor senare, med 2011 års Smoke Ring for My Halo som blev Viles ordentliga genombrott. Helt plötsligt kunde vi höra Viles musik i kläd- och skobutiker och de nya fansen strömmade in – och det utan att Vile förändrat eller anpassat sin musik åt det mer kommersiella.
Det har nu gått tio år sedan Kurt Vile och hans samarbetspartner Adam Granduciel först började spela musik tillsammans efter att de, separat, flyttat tillbaka till sin hemstad Philadelphia 2003. Tillsammans jobbade de på Viles material i Kurt Vile & The Violators och Granduciels i The War on Drugs och båda projektens debutskivor kom 2008. Liksom Vile med Smoke Ring for My Halo fick The War on Drugs sitt genombrott 2011 med Slave Ambient och numera fokuserar de båda främst på sina egna projekt och Wakin on a Pretty Daze är Viles första album utan Granduciel.
Genom Viles karriär har det alltid funnits något väldigt laid-back över hans sound och låtskrivande, en sorts bekvämlighet som saknas i mycket av den musik som släpps idag. Som låtskrivare inspireras Vile, som så många andra, av storheter som Bruce Springsteen, Neil Young och Bob Dylan (och Vile har gjort en av mycket få bra covers på Bruce Springsteen – Downbound Train från EP:n So Outta Reach som släpptes 2011). Men Vile är långt ifrån någon sorts kopia eller imitatör, istället handlar det just om inspiration och influenser, och Vile ger sin musik en tydlig personlighet som är just hans egen. Det enda som Vile kan sägas likna är just Adam Granduciels The War on Drugs – och det har mer att göra med att de jobbat tillsammans i nästan ett decennium än någon sorts kopiering.
Efter Smoke Ring for My Halos succé har förväntningarna på Vile och Wakin on a Pretty Daze naturligtvis varit väldigt höga och för en gångs skulle är resultatet inte bara en skiva som infriar förväntningarna utan även överträffar dem. Några månader innan skivan nu släpps kom öppningsspåret Wakin on a Pretty Day, som likt Frank Oceans val av Pyramids som förstasingel förra sommaren är ett något ologiskt val på grund av sin längd – nio minuter. Precis som med Pyramids handlar det dock här om en av skivans absolut bästa låtar, och som snarare höjde förväntningarna än skrämde bort lyssnare.
Wakin on a Pretty Daze är tveklöst Viles bästa och mest kompletta släpp hittils och där Smoke Ring for My Halo hade ett flertal mycket bra låtar (Baby’s Arms, Jesus Fever, In My Time etc.) ståtar Wakin on a Pretty Daze med en låtlista där nästintill varje spår är precis så bra – eller ännu bättre. Förutom Wakin on a Pretty Day är exempelvis Girl Called Alex och Air Bud några av Viles absolut finaste låtar.
Wakin on a Pretty Daze ett stort steg framåt för Vile och trots att den är hela 69 minuter lång känns den varken lång eller utdragen, snarare tvärtom. Det som är nästan mest imponerande är Viles förmåga att skapa så mycket med så lite och Vile cementerar här sin plats som en av sin generations absolut bästa låtskrivare med en av årets absolut bästa skivor.