Kygo
Dans Dakar, 9/8 – 2014

När Kygo går på Hamnen-scenen börjar eftermiddagssolens strålar motas bort av ett tacksamt dis. Det är inte längre lika outhärdligt varmt som tidigare under dagen, och således har festivalområdet sakta men säkert börjat fyllas. Trots att speltiden överlappar med en något försenad Zedd är publiken förvånansvärt stor. Eller inte, egentligen. Kygo har under det senaste året gått från att vara en ganska anonym remix-producent till ett av de hetaste namnen i branschen. Hans chillout-remixer har all potential att göra sig helt fantastiska i diset, och agera uppvärmning för de mer dansanta namnen senare under kvällen.

I takt med att hitlåt på hitlåt får en ny, klubbigare kostym flyter publiken omkring lite i ett skimmer. Likt Riddarfjärdens lugna kluckande rullar beatsen in likt små vågor. Tempot ligger stadigt kring 100 BPM, och det är ingen tsunami som spolar bort oss. Det är heller inte tanken, utan Kygos avslappnande och sexiga remixer gör sig inledningsvis alldeles utmärkt. Ingen publiksurfning, men väl ett par badbollar studsar omkring på åskådarnas armar. Trots att stämningen framför scen är god ser norrmannen något obekväm ut. Mycket av hans arbete är uträttat redan i studion, och han ger reglagen och datorn ganska sparsamt med uppmärksamhet. Ena halvan av hans setup rör han inte överhuvudtaget under timmen på scen. Då återstår det mest att stå och le, och hålla handen i luften. Där håller han den, nästan orörlig, som om han väntar på en high five som aldrig kommer.

Hans remix på Sexual Healing drar ner bifallsrop, men ändå hålls handen kvar där uppe. Vi är inte riktigt där ännu. Övergångarna är många gånger otajta, vilket ger ett ganska lojt intryck. Kygo är mycket mer än studioproducent än en live-DJ. Ibland hade det lika gärna kunnat vara en Spotify-lista som rullade, eller någon av hans förproducerade mixar på Soundcloud. Det är inga överraskningar, vi får höra de flesta av hans stora remixer, Ed Sheeran- och Passenger-mashupen No Diggity vs. Thrift Shop inkluderat. Till slut sänker han handen, precis lagom till att hans remix på Seinabo Seys Younger dundrar ut över en nu jublande publik. Det är ganska uppenbart att det är ögonblicket många väntat på, och även om det föga förvånande är en av spelningens höjdpunkter blir det inte riktigt den urladdning som väntat. En bastung remix/cover på Gnarls Barkleys Crazy tar sedan ton, och nu börjar det räcka. Hyllande remixer i all ära, men detta är ett rejält bottennapp: lika omotiverat som det är provocerande.