”Väldigt många människor berättar för mig om hur det ena eller andra vi skapat påverkat dem. Vissa av dem delar jag väldigt lite livserfarenhet med.” Med sina litterära texter om människoöden runt om i USA:s småstäder, förorter och villaområden har Jordan Dreyer skapat en scen i scenen. Hardcore-kulturen har sedan starten blåst upp bubblor att träda in i, byggt någonting osynligt tillsammans i en källare för en kväll oavsett om musiken varit politiskt eller personligt laddad. Men ingenting kommer nära det som La Dispute har byggt upp de senaste ett och ett halvt decennierna.
Eller det är lite felformulerat. La Dispute är en perfekt orkester till Dreyers långa berättelser, följsamma utan att överbelasta dramatiken i deras teman, med en ojämförlig förmåga att höja och sänka intensiteten i sina böljande låtar. Lika ofta som de hittar ett förlösande crescendo kan de vila i ett groove man sällan ser andra hardcore-akter utforska. Lika bra som de är på att ta plats är de på att hålla tillbaka, nästan försvinna. Men det är Jordan Dreyer som är den självklara mittpunkten, den otroliga talangen, en Harry Styles– eller Matt Healy-figur för de som gillar sina gitarrer taggiga och sina människoöden kolsvarta.
På La Disputes bästa skiva hitintills, 2011 års Wildlife, skrev han ett antal helt brutala låtar som tog avstamp i vitt skilda ämnen som gängkrig (King Park), schizofreni (Edward Benz, 27 Times) och en spridande cancertumör (I See Everything). Även när han berättar något om sig själv har han ofta valt att göra det genom metaforer – som på St. Paul Missionary Baptist Church Blues där en söndervittrande kyrka i hemstaden Grand Rapids blir en spegel att titta in i. Sönderslagna fönster och tystade körer blir misslyckanden och isolering, en gammal man som rensar ogräs kan bli ett hopp, en ljusglimt in i framtiden. Dreyers textförfattande har därför känts väldigt specifikt och allmänt på samma gång, vilket givit honom en fanskara som memorerat varje ord både i tanken och på huden.
Således är kanske det mest intressanta med La Disputes karriär hur de förhåller sig till en publik som tycker att de känner dem och därmed kan diktera deras konst. Inför Panorama har majoriteten av reaktionerna mot singlarna handlat om att de måste göra om mixningen. Producenten Will Yip, som också låg bakom föregångaren Rooms of the House från 2014, har jobbat med några av de mest profilstarka banden i genren de senaste åren – Turnover, Title Fight, Touché Amoré, Balance and Composure, Pianos Become the Teeth – och har en förkärlek för täta ljudbilder med sång som ligger i höjd med instrumenten. Han har tillsammans med bandens visioner styrt hardcoremusiken i riktning mot shoegazescenen. För de flesta har inte detta framstått som ett problem – många av ovan nämnda har genom Yip släppt sina främsta och mest utmanande verk i karriären. Med Panorama är det annorlunda, eftersom fanbasen i första hand gillar Jordan Dreyers texter och i andra hand tycker om La Dispute. Så. Köa skriken: Sänk gitarrerna! Vi vill höra de fina orden!
Vilket du gör. Skillnaden ligger i att om Wildlife var ett spoken word-gig i fullkomlig tystnad så har bartendern på stället i samband med Panorama ganska högljutt börjat blanda en drink i baren. Men det är ju du som har beställt den, och giget blir bättre, eller åtminstone avvikande, av att du får den i handen.
På Panorama har La Dispute slutligen blivit en enda enhet, en rasande, sorgsen, intelligent urkraft. Dreyers tar fortfarande inspiration av andras historier – den här gången kommer de från Lowell, hans flickväns hemstad – men omskrivningsprocessen har varit så massiv att det som återstår är abstrakta poesisidor där det blir uppenbart att La Dispute den här gången tjänar på att inte vara så tydliga. Orden är för vackra för att behöva ingå i ett enkelspårigt narrativ. Ta avslutande You Ascendant som exempel, där Dreyer frikopplar fullständigt i en myriad av verser.
The sky soft stone
Sapphire and selenite
Agate
Blue lace
Pale white bone in brush
Han mumlar, snubblande men intensivt, en instabil rap. Det liknar La Disputes Here, Hear-serie, där Dreyer dykt ner i dikter över försiktigt plockande arrangemang. Där ger han åter sig själv det utrymme så många önskat. Men annars är Panorama uppfriskande kompromisslös, oväntat vredgad men karaktäristiskt kontrollerad.
När trummorna ökar och de fastnar i raden ”I was waiting for the anger to change” på Fulton Street II. När Rhodonite and Grief under mittensektionen låter ett blås introducera Dreyers skrik. När Footsteps at the Pond bara startar. Nästan varje låt på Panorama har ett eller två ögonblick som får en att stanna upp, eventuellt spela upp låten en gång till direkt efter. Det finns en stream of consciousness-känsla i både texter och instrumentation som skapar en lika febrig som stormig känsla. Det är inte fundamentalt apart, men ett steg i precis rätt riktning. Jag har också till viss del lyssnat på La Dispute för att höra historierna. På Panorama lyssnar du på La Dispute för att höra konstverket. Jordan Dreyer hade kunnat skriva böcker, men när den sista tonen ringer ut är det väldigt tydligt varför han inte gör det. Chad Sterenberg, Adam Vass, Corey Stroffolino, Brad Vander Lugt, och han.