Laakso, en nostalgitripp till svunnen tid

Laakso

Cirkus, Stockholm

Betyg: 7/10

Det är nästan overkligt. Laakso är tillbaka för en kväll på Cirkus i Stockholm i samband med vad som bör liknas som ett enda stort Krunegårdkalas. Hur mycket Markus än suger och spyr när han kraxar ut att han är en vampyr spelar ingen som helst roll. Kvällens fokus är inte på vad Markus Krunegård gjorde efter sin tid i Laakso, trots att han radat upp hits i massor, är åtminstone mitt fokus på det som hände innan 2008. Jag försöker blicka tillbaka. Laakso var liksom inte igår precis. Om jag inte missminner mig var det sommaren 2006, jag hade fyllt 16 år och Laakso gjorde ungefär sin enda spelning för sommaren i min dåvarande hemstad, Arvika. Jag minns hur Fight The Fight slet tonårshjärtan itu och hur värmen steg under taket på Andromeda-scenen i vad som bäst bör likställas med euforisk popkärlek.

Det är som att bli 16 igen. Ungefär som pandaflickorna fortsätter Krunegårds mest inbitna fans befinna sig i pubertetens ljuva vagga. Lite som den där första fyllan eller nikotin-kicken man aldrig glömmer ligger det en efterlängtan i luften som överträffar det mesta. Jag fascineras över hur Laakso mottags som hjältar och att de  2012 klär större kostymer än när det väl begav sig.

Tidigare i år pratade jag med Markus om det inte var dags att kicka igång Laakso igen och han verkade trots allt fundera på det, även om han tydligt markerade att bandets medlemmar inte befann sig i samma sits nu som då. Norrköpingssönerna var inte lika rock’n’roll 2012 som 2005. Nu var de farsor med ansvar. Finlandsfärjor och rock’n’roll-livet tillhör ett tidigare kapitel.

Och den där sommaren 2006 var allt egentligen hopplöst. Bandet fick egentligen inga spelningar förutom det där giget på Arvika. Men jävlar vilken spelning det var. Markus berättade att de befann sig på botten tills de i den värmländska skogen frälstes av popsnören tokiga i sånger om finska morsor och förlorad kärlek.

Åtta låtar på Cirkus är en nostalgitripp till svunnen tid. Tonårstjejer i extas och ett pekfinger åt ett band som var på dekis. Laakso har aldrig haft rakare ryggar, större respons eller vackrare samspel. Men det finns trots allt nyanser av nervositet som sipprar ut, men vem fan bryr sig egentligen. Laakso har aldrig varit en polerad yta, inte ikväll heller. Det är lite skit-under-naglarna-attityd och lite jävlar anamma som håller ihop dessa låtar som bäst. Från Worst Case Scenarios falsett och eskalerande upptåg till betydligt mer boogie-influerade High Drama som kittlar som bäst i magen. Osläppta Confidence Is Sexy och nya givet Always Having Trouble skapar framåtanda, även om Västerbron, inte helt oväntat toppar det mesta.

Det är storstilat, men ger oss en än större saknad. Låtskatter som Fight The Fight, Norrköping och Long Beach slopas helt, precis som det intressanta samarbetet med Peter Jöback i Italy vs Helsinki. Och kan man verkliga fullborda ett Krunegårdkalas utan I Miss You, I’m Pregnant första spår? Tror inte det va.