Lady Lamb the Beekeepers debut doppade tårna i vattnet som är Aly Spaltros inre, men hennes After dyker rakt ner i havet och delar med sig av historier om den mörkaste kärleken och den starkast lysande livsdesperationen. ”Take a swim in the dirty water” som hon nästintill skriker ut på Dear Arkansas Daughter, för övrigt ett av albumens starkaste spår, vilket knyter ihop albumets känslostormar.
Influenserna är många. Det är som om dadaismen med Duchamp i spetsen kommit till liv igen; After är som en tonåring – högljudd, känslostyrd och ambivalent. Jag tänker mig att albumet är Jack Whites och Jeff Buckleys kärleksbarn, en perfekt blandning av det bråkiga alternativ rock-DNA:t och den genuina folken. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det här albumet så briljant, men det är antagligen en del av det. Alla spår lever i sin egen värld: byter frekvens mitt i, vandrar upp och ner för genreberg och vilar nästan jämt på gränsen precis mellan banalt och genialt. Texterna håller samma kvalitet som på debuten, där det mest barnsliga möter det konceptuella.
”The big difference with this album is that I went into the studio with a very clear vision of what sounds I was going for. Most times I end up doing a lot of subtracting. I’ll make things really, really big and then one of my favorite parts is figuring out what sections need to become minimal again”, sa hon till Rolling Stone. Det är precis där styrkan ligger, att det går från smärtsamt stort till lika smärtsamt minimalt. Precis när hon nått harmonin i en melodi bryter hon av och byter spår, vilket med de här två albumen i ryggen blivit lite av hennes signum. Strukturen är så otydlig att den blir tydlig, det sound som numera är omöjligt att inte koppla till Lady Lamb the Beekeeper. Visionen är att inte ha någon tydlig vision, vilket gör att det inte finns en lugn stund på After.
Albumets allra, allra bästa spår är Spat Out Spit som visar Lady Lambs breda röstregister och genialiska, säregna arrangemang. I ett texttema som gjort tusentals gånger före henne lyckas hon ändå på något sätt sätta fingret på precis hur det känns att ifrågasätta hela sin existens. Raden ”How strange we all are animal hearts pumping that animal blood / was I born wild, have I been asleep this whole damn time dreaming up a life” summerar både livet i sig och After som album – ett organiserat kaos, som det lite klyschigt brukar kallas, men den beskrivningen är slående precis här.