Laleh, Sjung
Betyg: 9/10
En av musiksveriges mest ljusskygga artister har återigen klivit in i strålkastarljuset och hela svenska folkets hjärtan.
Det var i ”Så mycket bättre”, Tv4:s program för artister vars karriärer befinner sig farligt nära glömskans rand, som Laleh återigen trädde in i den svenska folksjälen och tog den plats som hon så innerligt förtjänar.
Tystlåten och timid satt hon där vid middagsbordet och bröt nästan enbart tystnaden när hon, på bästa tacofrossar-tid, trollband hela det svenska folkhemmet med sin otroliga musikalitet. Att Laleh toppade singellistan med merparten av sina versioner under höstvintern är inte konstigt för i sanningens namn har ingen av originalartisterna gjort låtarna lika bra som hon gjorde dem.
Trots bilden av Laleh som en tillbakadragen och tystlåten individ så besitter hon en vilja av stål och en uppfriskande kompromisslöshet. För när man lyssnar på Laleh, så är det verkligen Laleh man hör. Från låtskriveriet till producerandet och mixandet så är det hon som har styrt.
Lahles starka integritet har inte vunnit henne några folkliga poäng. Att hon så sällan lämnar intervjuer och nästan aldrig har synts eller hörts i media annat än när hon ska framföra sin musik är knappast särskilt strategiskt rent marknadsföringsmässigt. Men det är en egenskap som är djupt beundransvärd trots de konsekvenser det kan bära med sig.
Men Laleh har heller aldrig behövt gå den medialt öppna vägen. För folkkär eller ej så har hon en hel del meriter och erfarenhet bakom sig.
Det råder inget tvivel om att Lalehs första, självbetitlade album är det som fick störst genomslagskraft, med en förstaplats på albumlistan och en total tid på listan av 71 veckor. Dessutom tilldelades hon för denna även priser från P3 Guld (Årets nykomling och Årets kvinnliga artist), Grammisgalan (Årets artist, Årets nykomling och Årets producent) och även från Rockbjörnen (Årets nykomling och Årets kvinnliga artist).
De två uppföljande albumen, Prinsessor och Me and Simon, nådde även dessa topp tre på albumlistan. Att hon dessutom blev tilldelad Evert Taube-stipendiet 2006 säger ju en del om de erkännanden Laleh faktiskt har fått. De som har lyssnat på och sett Laleh genom åren vet också hur hon verkligen vet hur man pendlar mellan, och leker med, känslor. Med barnslig lekfullhet framför hon musik med en mörkare undertext. Hon kan gå från en nedstämd sårbarhet i rösten till den starkaste av glädjeskrik i en handvändning.Oavsett vad hon försöker sig på så bemästrar hon det på ett vis som är andlöst vackert.
Nu när Laleh närmar sig trettiostrecket har hon också utvecklats musikaliskt, vilket hörs på den nya skivan Sjung. Hon pendlar mellan känslorna precis så som man vill höra henne, men det spralliga experimenterandet har ändrat form till en mogen och gedigen beslutsamhet men fortfarande med glimten i ögat.
Hon blandar svenska låtar med engelska vilket även det är ett prov på hennes mångsidighet och fantastiska fingertoppskänsla. Singeln Some Die Young som hon premiärspelade på årets P3 Guld är en av de absolut bästa låtarna på skivan och ett ypperligt exempel på just den mångsidighet som är Laleh. Öppningsspåret Elephant är också den en låt värd att nämna som innehåller just de faktorer som gör Laleh till en av Sveriges bästa artister.
Ska jag vara ärlig så finns det faktiskt ingen låt som jag inte tycker om på skivan. Jag skulle kunna skriva långa haranger om varenda låt och avhandla deras egna inneboende förträfflighet. Men guldkornen som står att finna på Sjung är onekligen, inklusive de tidigare nämnda, Samuel och Vårens första dag.
Laleh är tillbaka med besked och Sjung är hennes bästa skiva sedan Laleh. Jag både tror och hoppas att detta blir en av 2012’s mest minnesvärda, svenska skivor.