Lana Del Rey
Annexet 8/4 2013

Vi började att äta ur hennes händer tidigt, det var när han videon till Video Games svepte förbi som vi fastnade, sedan dök det där framträdandet på SNL upp och nästan allt hon byggt upp raserades över en natt. Trots att Lana Del Rey gjort succé det senaste året har det inte varit en spikrak resa mot toppen, där hon befinner sig idag. Hon har fått kämpa mot utseendefixeringen, diverse smeknamn och framförallt all tvivel kring hennes sångröst. All den här kritiken, allra värst SNL, har hängt över henne väldigt oförtjänt, det var ett framträdande som gick snett. Sedan när blev mänskligheten en oförlåtlig domare som inte ger artister en enda chans? Det finns otaliga exempel där Lana visar att hennes sångröst klarar de allra svåraste partierna i livesammanhang, men det är som om vi gnuggats med SNL i bakhuvudet.

Den här kvällen är det högst troligt att vi byter Stockholm mot Las Vegas. Scenen är som hämtad från MGM Grand eller Caesars Palace, två hotell i den speltokiga staden som andas lyx. Utsmyckningen, skulpturerna och palmerna vittnar om den glamourösa bild som Lana så gärna vill visa upp. Inte helt oväntat, förmodligen färgat av hennes barndom, och hennes förkärlek för de förenta staterna. Men också hand i hand med musiken.

 

 

 

 

En aning sen, men det ingår förmodligen för en diva av Lanas kaliber, får hon Annexet i brand. Tonårstjejer som köat sedan morgonen skriker ut sin glädje och i inledande Cola fyller hon alla små hjärtan med extra kärlek när hon forsar ned till pubiken och kramar om dem.

Och den eviga diskussionen kan förmodligen ta slut efter ikväll. Hennes röst sitter, det låter över förväntan, förvisso gick jag dit med inställningen att det kunde bli fågel eller fisk. Ikväll flyger hon högre än de flesta. Redan i introt av Blue Jeans bryter publikens jubel ut och sedan blir det allsång i nästan en timme. Säga vad man vill om debuten Born To Die, men fullproppad med hits är den. Efter att Blue Jeans mer eller mindre tagit de flesta till nya höjder följer titelspåret Born To Die uppbackad med stråkar och trummor, precis som på skiva. Det är tydligt hur hon lindar in oss i en öm och kärleksfull aura samtidigt som hon flörtar med publiken mellan varven.

Men det är tydligt hur den här kvällen handlar om mer än de självklara hitsen, å andra sidan är det svårt att avgöra, de flesta skulle förmodligen kunna agera hits. En aningen oväntat så är det förmodligen American som smäller högst, de inledande textraderna etsar sig fast under kvällen.

Play house, put my favorite record on, Get down, get your Crystal Method on, You were like, tall, tan, drivin’ ’round the city, Flirtin’ with the girls like, ”You’re so pretty.” ”Springsteen is the king, don’t you think?”, I was like, ”Hell yeah, that guy can sing.”

Om inledningen var trevande men storslagen är avslutningen magnifik. Efter ett långt intro till Ride fylls skärmarna med ytterligare en dos av Amerika: landsvägar, motorcyklar och den amerikanska flaggan sveper förbi i all hast. Och tillslut får vi stunden som de flesta väntat på: Video Games. Vi hör de ringande klockorna, stråkarna och textrader som hämtade ur en tumblr-blogg. Som om det inte är nog får vi en inspelad hälsning av A$AP Rocky i National’s Anthem. Där och då sätter vi punkt och det känns som att hon bevisat för alla varför hon blivit indievärldens nya gigant.