Bay Stage

Lana Del Rey
Lollapalooza, 28/6 – 2019

Publicerad: 29 juni 2019 av Daria Spitza

7

Dagens sista solstrålar lyser genom kullarna som ramar in Lollapaloozas festivalområde. När Lana Del Rey kommer ut på scenen är det nästan som om hon är i samklang med den nedåtstigande solen. Stillsamt, försiktigt, letar sig hennes nostalgiska stämma fram genom Gärdet.

Efter ett något tveksamt intro i form av West Coast river hon direkt av en av sina mest kända låtar – Born to Die – och fångar därmed direkt in publiken, även de som kanske egentligen bara passerade förbi på vägen till öltältet. Den melankoliska romantiken som nästan tycks utsöndras ur varje andetag hon tar kommer till sin fulla rätt när Cherry sedan ljuder ut ur högtalarna. I bakgrunden vajar svartvita palmer i vinden och dramatiska vågor rullar in på strandkanten. Vad annars? Lana är här från en svunnen tid, ett svunnet land, redo att förvandla Stockholm till en miniversion av ett bortglömt Kalifornien, om så bara för en timme.

När Kanye West spelade på Coachella för några veckor sedan krävde han att en kyrka skulle byggas upp för hans skull. Lana visar att det inte behövs någon kyrka för att själen ska lyfta – att höra henne sjunga Video Games är i sig självt en nästintill religiös upplevelse. Hon är också känd för sin totala avsaknad av rädsla över att bli långsam eller tråkig – tvärtom är det som om hon drar ut varje ton ännu längre för varje kommentar hon får om att det är för segt. Något som märks även live, till exempel i den vackra jazzballaden Pretty When You Cry. Hon tar sin tid, låter stillheten lägga sig som dimma över det annars fartfyllda festivalområdet.

  • Liggandes på en solstol river hon av ett medley av Change, Black Beauty och Young and Beautiful som är nästan plågsamt – Lana ser stundtals själv ut som om hon ska falla i tårar. Att hon är the queen of sad girls råder det ingen tvekan om. Publiken kramas, någon enstaka tår torkas, och samtal äger rum i form av viskningar. Ride i sin tur är en resa genom friheten, genom skönheten, och som – tro det eller ej – nästan faktiskt är lite dansant.

    På många sätt gör sig Lana bättre på en rökig bar än på en stor festivalscen. Det blir därför stundtals svårt att värdera hennes uppträdande – det är tydligt att hon egentligen hör hemma någon annanstans. Samtidigt är det dock imponerande att se hur långt hon kommit och hur mycket hon utvecklats som liveartist. Den enorma kritik hon i början fick för sina framträdanden är nu som bortblåst, och Lana tar för sig av scenen med lugn, kontroll och säkerhet. Hon bjuder stundtals till och med på lite show, till exempel när hon lägger sig ner på scenen under White Mustang eller gör en liten danskoreografi till Off to the Races.

    Hon avslutar konserten med en av sina senaste singlar, Venice Bitch, vars långa outro blir till en stund med fansen – hon går ner från scenen, poserar leendes för kameror, får en och annan kram (samt en och annan stulen kindpuss) och tar emot brev och gosedjur. Medan hon återgäldar fansens kärlek tar solen sin sista suck bakom kullen, och den skönhet som Lana lämnar efter sig sjunker sakta ned över festivalen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1207 [name] => Lana Del Rey [slug] => lana-del-rey [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1208 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 119 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2093 [name] => Lollapalooza [slug] => lollapalooza [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2094 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 25 [filter] => raw ) )