Lana Del Rey
Norman Fucking Rockwell!

8 september, 2019
Recension av Daria Spitza
7

Sedan mars har fansen hållit andan i väntan på Lana Del Reys sjätte album. Det är nästan så att man vill tro att hon dragit ut på releasedatumet i väntan på att sommaren ska passera och hösten ställa sig på lur bakom hörnet, så att kulissen kan växa sig precis så mörk och snårig som hennes nostalgiska stämma kräver. För trots titlar som California och Happiness Is a Butterfly är Lana, som det ofta konstaterats, the queen of sad girls. Paraplydrinkar, långa nätter och vackra stränder är bara en språngbräda till samtal om ensamhet, längtan och svunna tider. Norman Fucking Rockwell! är inget undantag.

I en intervju med Billboard berättar Lana om hur hon följt sina instinkter i skapandet: “My little heart’s path has such a distinct road that it’s almost taking me along for the ride. Like, ‘I guess we’re following this muse, and it wants to be in the woods. OK, I guess we’re packing up the truck!” Det är lätt att applicera uttalandet på skivan. Tematiken är visserligen till stor del där den brukar – en nostalgisk längtan till det svunna Amerika, hjärtesorg och den blåare paletten av det mänskliga psyket får stort utrymme. Samtidigt är det svårt att undgå hur andra element smyger sig in – Lanas allt starkare och tydligare ståndpunkter, personliga tankar och beskrivningar av den samtid och nation hon lever i.

Amerika-referenserna är många och återkommande genom hela hennes artistskap, vilket gör att varje album hon släpper blir en spegel i vilken hennes hemland får spegla sig. Kulturen glorifieras och baktalas om vartannat, och det är svårt att inte se Lana Del Rey som den ultimata symbolen av såväl den amerikanska drömmen som fördärvet. Samtidigt kan man känna av en viss förändring där hennes beskrivningar utvecklas från sin ursprungliga roll i form av bakgrund, till att bli något som hon aktivt ingriper i och skapar med. Lana kommer troligtvis alltid att i sina verk vara kvar i en tid som passerat, men spår av samtiden märks i allt större utsträckning. Tonen på Norman Fucking Rockwell! är mindre undergiven och mer reflekterande än på hennes tidigare verk.

Albumet är, på gott och ont, till stor del sparsmakat och lågmält, och kan på många sätt betraktas som en ljusare B-sida till Ultraviolence. Det märks tydligt att Lana inte har för avsikt att kompromissa med sin vision, något som låten Venice Bitch blir ett ypperligt exempel på. Det nästan tio minuter långa spåret leker lugnt med psychpopinfluenser medan Lana sjunger om en saknad så stark att den verkar träffa omkull henne med sin kraft. “Oh god I miss you on my lips” utbrister hon då och då med en så uppskärrad och samtidigt uppgiven suck att det inte kan ses som något annat än en av skivans vackraste låtar. Melankoliskt, sårbart, och så extremt inte säljvänligt att man inte kan annat än imponeras.

Spår som Fuck It I Love You och California gör sig även de utmärkt på en enkel bakgrund, men mittendelen av skivan blir lite av en gråzon. Låtar som Love Song, Cinnamon Girl och How to Disappear är produktionsmässigt tämligen intetsägande och melodierna försiktiga. Textmässigt är dock några av albumets finaste rader gömda i dessa spår, och kanske är det också där som fokus bör läggas.

Albumets sista del är den som lyser starkast – The Next Best American Record och The Greatest är filmiska, förhållandevis storslagna spår, och det är lätt att föreställa sig Lana i en miljö som tagen ur The Great Gatsby, gråtandes tårar av guld på en soffa av sammet. Låten Bartender i sin tur är en målande berättelse om kändisskapets mörkare sidor, medan Happiness Is a Butterfly är uppseendeväckande i sin styrka. En råhet stundtals förklädd i nonchalans genomsyrar skivan och når sin kulmen i dess sista spår, Hope Is a Dangerous Thing for a Woman Like Me to Have – But I Have It. Med en brutal ärlighet sjunger Lana “Don’t ask if I’m happy, you know that I’m not / But at best, I can say I’m not sad” och liknar sig själv vid en modern Sylvia Plath. Liknelsen känns läskigt korrekt.

Lana Del Rey må skriva mycket om livets diffusa och svårdefinierade sidor, men i sitt artistskap är hon knivskarp. Hon vet vad hon gör, och hon är här för att göra just det. På Norman Fucking Rockwell! tar hon för sig av det utrymme som hon gjort sig välförtjänt av och visar att hon inte har för avsikt att ändra på sig. Till de flestas stora förtjusning, skall nog tilläggas.

Skivbolag: Universal

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1207 [name] => Lana Del Rey [slug] => lana-del-rey [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1208 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 124 [filter] => raw ) )