Holly Lapsley Fletcher har sagt sig ta avstånd från glada klubblåtar och skämtsamt påstått att hela hennes karriär kommer att cirkulera kring ledsna grejer. I linje med detta är debutalbumet Long Way Home dränkt i blått – melankolin ligger alltid där som om det vore ett av lagren i produktionen. Lyriken är centrerad kring en krasande relation, och de reflekterande tankarna landar oftast i tvåsamheten.
Texter om Låpsley slänger ofta med referenser till Adele. Det är något med hennes omfångsrika, kompromisslösa röst tillsammans tendensen att skriva storslagna, hjärteknipande ballader liksom Hurt Me och Love Is Blind som gör det svårt att förbise liknelsen. James Blake är ett annat namn som ofta figurerar i samma veva som henne. Den lågmälda produktionen tillsammans med de grubblande texterna för tanken till hans verk, och fungerar som motpol till de mer grandiosa verken.
Egentligen är det lite orättvist att framställa Låpsley som en efterföljare när hon ändå är originell i sig själv. Hon har en helt egen pondus, och det är just genom kombinationen av kraftfull sång, R&B-iga pianoslingor och syntblipp som hon för fram sitt artisteri och hittar sitt eget område. Det är Låpsley i form av producent som Long Way Home egentligen lutar sig på, det som utgör dess själva bas och essens. Hon skapar i sin avskalade minimalism en stämning perfekt för dagarna då regnet slår mot fönsterrutan och en bara vill stanna hemma hela dagen.
Albumet presenterar ett varierat utbud sånger, som om de gick på en skala från mini till maxi- från spartanska Station till Love Is Blind som ger känslan av att en hel kör fyller i under refrängen. Mitt i Long Way Homes nedstämdhet dyker till exempel Operator (He Doesn’t Call Me) upp med en förvånansvärd dos disco och maximalism. Många av de starkaste sångerna har vi dock hört förut, och det gömmer sig inte riktigt några nya sensationella fynd i albumets tillskott av Låpsley-material som skickats ut i etern. Silverlake och Tell Me the Truth kommer nära, men har inte den hitpotential som Hurt Me erbjöd.
Det Låpsley däremot lyckas allra bäst med är att visa sig mänsklig. Hon är någon att identifiera sig med och någon som tröstar en när känslostormar tar överhanden. Hon anförtror lyssnaren med alla dessa deklarationer om kärlek, och nakenheten är det som berör allra mest. Long Way Home är ett album som fyller många funktioner, om inte för stämning en regnig dag så för den där gången då ens förälskelse inte riktigt slutat som önskat.