16 kvadratmeter, Sveriges regnigaste stad. Vatten under broarna var mitt soundtrack när jag som 16 år flyttade hemifrån. Stundtals var det sömnlösa nätter till Dom tomma stegen. Det var jag och Winnerbäcks värmande stämma där jag låg och stirrade ut i mörkret. Det tredje spåret, Monsterteorin, på nya Hosianna, förstärker allt det där. För varje andetag och hjärtslag som passerar påminns jag om känslan av att vara liten. Men nu sitter jag där, 33 kvadratmeter och tittar ut mot mörka moln med vetskapen om att jag inte lever Sveriges ensammaste liv i Sveriges största stad. Ljuset finns där i horisonten.
Oavsett om han valt en akustisk gitarr, uppbackning av en orkester eller att fläta in elektroniska instrument har Winnerbäck aldrig förlorat konsten som berättare. Det är fel att att placera honom bland många andra, Lars har trots allt nått ut betydligt längre än slentrianmässiga musiker som försöker förpacka vemod. Hur han lyckas säga tack och förlåt eller beskriva ensamheten är han rätt ensam om. Det går det inte blunda för. Även på Hosianna visar han upp sig, men textraderna och rimmen saknar stundtals lite tyngd. Vad som annars varit lika självklart som att andas blir för ovanlighetens skull lite konstlat.
De elektroniska impulserna från Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen är utkastade. Ljudbilderna präglas istället av ett stegrande piano; läs Monsterteorin och grandiosa singeln Utkast till ett brev. Så här i efterhand tror jag han smakar på bitterheten efter 2009, återgången är tydlig och Hosianna ett enda stort kärleksfullt ånger. Att göra om och göra rätt är i teorin en ingjuten klyscha, i verkligheten är det en betydligt svårare triumf. Men han är något på spåren med ensamma gitarrer, ett plinkande piano och några riviga låtar laddade med en törstig orkester, redo att blåsa omkull landets vita knutar. Att Lasses röst är definitionen av värmande whiskey är lika självklar som att landets stugor till majoriteten är röda.