Laura Marling – A Creature I Don’t Know

Laura Marling, A Creature Like Me

Betyg: 9/10

Filmen Blue Valentine lyckades på ett otroligt innerligt och smärtsamt sätt porträttera en självklarhet – kärleken och förälskelsens tvåsidighet. Med hjälp av ett omvänt narrativ fick vi se hur en relation föll sönder, hur kärleken rann iväg, obemärkt, tills det bara återstod ilska och likgiltighet. Det var nyskapande och befriande realistiskt.

Precis så här fungerar Laura Marlings tredje album, A Creature Like Me. I tio betraktelser får vi följa känslostormen från förälskelsens första ögonkast till uppbrottets bitterhet. Motstridiga känslor avhandlas – kärlek, hat, glädje, sorg, och längtan efter en beskyddare till självständighetens stolthet.

Med Alas I Cannot Swim debuterade den blonda brittiskan 2007, endast 18 år gammal. Det känns därför något lustigt att säga att Laura Marling har vuxit upp. Men det har hon. Jag märker det först i texterna. Uppvuxen i samma generation som Jamie T och Kate Nash där orden alltid har utgjort skelettet i låtarna så är det också det första som man lägger märke till. The Muse inleder med sin vispande folk-country, en förälskelses början. Hur man utan förbehåll kan förlora sig så i en känsla. Laura är säkerheten själv och kraften som ska genomsyra låtarna märks redan här.

Euforin och lyckan kommer sedan i Salinas med sitt distinkta driv, hela tiden med Marlings röst som stomme. Dock är det kring The Beast som allting cirkulerar där mörkret lägger sig och kärleken som fanns är spårlöst försvunnen. Det är starkt, kallt och argt. Med akustiskt stål i bakgrunden och en uppgiven elgitarr ständigt närvarande så kan det inte bli bättre än så här.

Den förvirrade och surrealistiska känslan av självständighet manifesteras i Sophia med en glädje som inte har märkts tidigare; samtidigt konstaterar jag att Laura Marling har lyckats besjunga en väldigt viktig del av livet, så viktig men oftast allt för smärtsam att konfrontera. Utom nu.