Laurel Halo
Roskildefestivalen, 7/7-2013

Det här med mörk elektronisk musik i dagsljus är inte alltid en klockren kombination, något som alla framför Jam City fick erfara. Laurel Halo har dock något bättre förutsättningar. Där Jam City bara dammade av ett DJ-set skapar faktiskt Laurel Halo musik på scenen. Hennes till hälften improviserade techno kombinerat med medföljande visuals är tillräckligt hypnotiserande för att den där strålande solen snabbt blir bortglömd.

Att Laurel Halo är en lysande technoproducent är dock inte självklart för alla – hennes skiva Quarantine är uppbyggd kring hennes reverbfria sång. Kanske är det just sång som Roskilde förväntar sig – en stor del av publiken (som i och för sig enbart är ett par dussin) lämnar konserten efter ett tag. De som stannar kvar är entusiastiska och får den annars så återhållsamma Laurel Halo att le av deras applåder och skrik.

Efter hennes spelning påpekar min kompis att basslingan i den sista låten lät malplacerad; som om två låtar spelades samtidigt. Själv tyckte jag det var bland det bästa jag upplevt i elektronisk musik-väg. Det kanske är just denna polarisering som gör Laurel Halos musik intressant. På Quarantine blev hälften av lyssnarna direkt irriterade av hennes platta stämma utan reverb medan hälften älskade det. Hon tycks ständigt röra sig i trakterna för vad som är okej och inte. Personligen är jag övertygad.