Tidigare i våras kunde man meddela att snart skulle hyllorna på Nya Zeeland gapa tomma på Marmite, detta så typiska pålägg för den anglosaxiska delen av världen. Orsaken var jordbävningen som drabbade Christchurch ett år tidigare. Paniken spred sig och människor stormade affärerna efter det mörkburna pålägget, gjort på jästextrakt och rikt på B-vitamin.
James Milne var antagligen inte en av dessa människor. Så långt bort är han från hemlandet. Rent musikaliskt må så vara. På sin tredje fullängdare efter den självbetitlade debuten och hyllade uppföljaren Chant Darling under namnet Lawrence Arabia tar han ännu ett steg från den småputtriga popen och ter sig till ett mer avskalat sound. Han säger sig ha ispirertas av sextioalets enkelthet och artister som Serge Gainsbourg. Hade det inte varit för det faktum att James Milne även komponerat musiken till landsmannen Taika Waititis Eagle vs Shark, varit involverad i The Brunettes, turnerat som bassist för Okkervil River och även Feist så skulle jag affärdat The Sparrow(som han också producerat själv) på ett ögonblick.
Nu vet vi vilken musikalitet som döljer sig bakom den habila folkpopen med orkesterinslag och uppskattar den i ett lite annat ljus. Även om Milne haft ambitionen så är det ingen drastisk förändring han gör från föregående trubadureskapader. Försök till att besjunga den kommande vuxenheten och ilsenheten med den över lätta trumpeter, plinkade pianon och dov bas går snabbt in i något mer enkelt. Inget fel med det egentligen. Men gör man anspråk på något mer vuxet men i slutändan sjunger om hur man spraymålar mustach på en affisch med Zac Efrons leende anlete i Early Kneecapings tar det ett tag an vänja sig. Visst ler jag men jag anar att det inte riktig var Milnes tanke la de meodramatiska stråkarna på inledande Travelling Shoes.
Tro mig jag gillar Flight of the Conchords. Och Milne har närmare dem än någonsin Serge Gainbourg, M. Ward eller Justin Vernon annat än på ytan. Den lite utslitna mallen för den ensamme trubaduren. Kanske är de också därför som det ändå blir aningen uppfiskade ser man bara bort från pretentionerna. Jag lyckas se det lite självironin som något i slutändan roligt drag som kan behövas.