Mer tid har gått. James Murphy, som alltid varit fixerad vid sitt eget åldrande, är tillbaka – äldre, och kanske visare. Redan på debutskivan avhandlade han sin begynnande irrelevans med Losing My Edge. ”The kids are coming up from behind”, sjöng han då, men fann samtidigt tröst i de självupplevda minnena ur musikhistorien och sin egen musiksnobbism (”But have you seen my records? Lou Reed, Scott Walker, Sun Ra, Gil! Scott! Heron!, The Sonics, The Sonics, THE SONICS!”). Han var 32 när han startade LCD Soundsystem, 41 när han dödade LCD Soundsystem, och 47 när han återupplivade LCD Soundsystem. För någon som alltid sett upp till de allra största (David Bowie, Alan Vega, Daft Punk) som larger-than-life-karaktärer, vars liv och karriärer snarare liknat grekiska myter än de dag-till-dag-liv vi andra lever, är det kanske inte konstigt att giljotinen föll så tidigt. Plötsligt kunde han föreställa sig själv i samma rum som de andra. I början bildligt, i slutet bokstavligt. Murphy, vars modus operandi inför själva livet tycks vara oro, överdrivet självreflekterande och övertänkande, hade svårt att förlika sig med berömmelsens villkor. ”I suspected our next record would be the big one…I didn’t want it.” berättar han i en intervju med Vulture. ”Losing my edge”, indeed.
I Shut Up and Play the Hits – konsertfilmen tillika begravningsvideon som fångade bandets påstått sista spelning – står han i en scen hukad över syntar som aldrig mer kommer att användas. Hulkningarna får tårarna att möta betonggolvet innan de börjat rinna över kinderna. Vad betyder det nu? Betyder det ingenting? Har LCD Soundsystem förrått sina fans? På American Dreams fjärdespår Change Yr Mind, där den trådlika gitarrproduktionen drar sig till minnes Brian Eno via David Bowie, förklarar Murphy i sin karaktäristiskt avmätta ton: ”I have a penny for your thoughts / If you could keep them to yourself” följt av ”I can’t make you a promise / we’re not professionals / but if we don’t like what it feels like / … / it could be over if you change your mind”, som i låtens outro upplöses i ett upprepat mässande av låtens titel. Jag tror jag tar den där pennyn.
Den här skivans Dance Yrself Clean kommer i form av nio minuter långa How Do You Sleep?, där minutiös uppbyggnad med spöklikt trummande och enorma bassyntar helt plötsligt får det att låta som om tid är det enda LCD Soundsystem faktiskt har kvar. Faktum är att mycket på American Dream känns igen från tidigare utgivningar, utan att för den saken skull kännas ofräscha eller som vattentrampande. Tonites acid-houseiga beat är den perfekta ljudmetaforen för Murphys obskyra skivbotaniserande. Ledsingeln Call the Police hintar om att rocken (som aldrig dött) kanske var död ändå, och nu lever igen. Öppningsspåret Oh Babys nostalgiskt tillbakablickande Someone Great-bassynt och dess stjärnögda släpighet mot den pigga synten i bakgrunden är kanske det tydligaste exemplet på hur Soundsystem leker med rytmer och farter på skivan. Ännu tydligare blir det om man ställer den mot avslutaren Black Screen, där Murphy redogör för fader-son/kompis-kompis-relationen med David Bowie, och sin egen otillräcklighet inför den. ”I had fear in the room / so I stopped turning up”, sjunger han, med mer sorg än vi någonsin hört honom tidigare. En drönande, nästan molande basslinga lägger fonden för bitterljuva syntstick. Långsammare än så här har LCD Soundsystem aldrig varit. Kanske inte bättre heller.
De makroskopiska aspekterna av skivan, såsom omslagets plastigt låtsasskinande sommarsol som tycks berätta att den amerikanska drömmen varit en mardröm i flera år nu, krymper mot de mikroskopiska betraktelserna ur Murphys inre liv. Han balanserar fortfarande ironierna med det äkta och med det allvarliga (”I’m not sure I want to step outside with my… emotional haircut!”), men han har aldrig kommit depressionen och rädslorna så nära som han gör här. På Change Yr Mind: ”I ain’t seen anyone for days / I still have yet to leave the bed”. På I Used To: ”I’m still trying to wake up / I’m still trying to wake up / I’m so tired to wake up”. Men James Murphy är 47 år nu. För någon som slagits mot tiden under flera decennier kommer visdomarna oundvikligen att sippra in i kroppen. Tvivlen och ångesten finns fortfarande kvar, men här finns också en nyvunnen direkthet riktad utåt (”you’re getting older / I promise you this” är lika enkelt som det är hjärtskärande). Att häva bandets självpåtagna dödsdom för att kunna fortsätta leva, för att kunna fortsätta drömma, är ett mognadstecken om något. Men samtidigt har han fått göra sina skivor, han har fått stå i samma rum som de han beundrar mest, och han har sin familj. Det enda som återstår är att öppna persiennerna, se ljuset stråla in, och, med lite tur, vakna. LCD Soundsystems fjärde fullängdare är det fönster James Murphy byggt för att kunna titta ut. Och vilken utsikt han gett oss.