Nobelberget

Le1f
Sónar Stockholm, 27/2 – 2016

Publicerad: 28 februari 2016 av Rikard Berg

6

Snacket kring Le1f har alltid handlat mer om personkult än om musik. Det kan man förstås raljera över, att han bedöms på andra premisser på grund av sin sexualitet. Folk tycker att det är väldigt spännande att prata om faktumet att han är svart och homosexuell och mindre spännande att prata om det han ger ifrån sig. Eller så kan man gå åt andra hållet och argumentera för att musiken och personkulten inte går att separera, att de tillsammans skapar ett kulturverk. Så är det ju också. Likt Grace Jones på sin tid använder Le1f uppmärksamheten kring hudfärg och sexualitet för att göra ytterligare poänger på sitt budskap.

Precis som med Grace Jones riskerar dock Le1f att många helt och hållet förbiser musiken och bara fokuserar på allt runt omkring. Det vore kanske cyniskt att påstå, men ibland känns det som att han slår mynt av den situationen för uppmärksamhetens skull, eller åtminstone att han inte verkar ha något intresse av att förändra situationen. Det blir tydligt när han spelar live: hans ord hamnar i skuggan av allt annat.

Det är mycket som hänt sedan han spelade på Hultsfred Stoxa för tre år sedan. Han har gått från undergroundscenen till att ligga på det anrika skivbolaget XL, där han i november gav ut sitt debutalbum Riot Boi. Han har fått produktionshjälp av stora namn som Sophie, Blood Orange och Lunice. Inte minst är liveframträdandet långt mer arrangerat: här finns en noga planerad tanke, på ett sätt som inte alls fanns på Stoxa.

Le1f går in på scenen i träningskläder, en stor vit pälskappa och en spektakulär kronliknande frisyr. Hans flamboyanta uttryck är vad som drar ner jubel – knappast hurrar folk i alla fall åt det andefattiga framförandet av inledande Koi, som annars är hans allra bästa låt. Hans rap, som vanligtvis är attitydsstarkt cool, drunknar nästan helt i Sophies kaotiska produktion.

Inte förrän han kastar pälskappan ifrån sig efter några låtar börjar spelningen närma sig vad den hela tiden borde ha varit. Två koreograferade dansare kommer in och höjer stämningen flera snäpp och ger Le1f den extra kick som han behövde. Resten av konserten är i praktiken ett svettigt träningspass de tre emellan. Att han själv är en fantastisk dansare blir väldigt tydligt, med sin stundvis häpnadsväckande fusion av balett och hiphop. När han till sist klättrar ut i publiken under sista låten är folk så upphaussade av all extravagant dans att de som får chansen att omfamna honom ser ut att ha ett religiöst ögonblick.

Men Le1f tar bara med sig delar av sitt artisteri upp på scenen. Det kan inte vara lätt att lägga emfas bakom orden när hjärnan är upptagen att styra kroppen enligt en koreograferad dans, men det är tråkigt att vad han rappar under en majoritet av spelningen bara verkar löpa automatiskt genom munnen. Fler stunder av kollektivt gay-vurmande borde inträffa, som när han följer upp Grace Alek Naomi-raden “You still out here fucking with the fuckboys?” med att som mest engagerat brista ut i “Fuck you! I fuck boys!”.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1176 [name] => Le1f [slug] => le1f [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1177 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1788 [name] => Sónar Stockholm [slug] => sonar-stockholm [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1789 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 27 [filter] => raw ) )