Lemaitre
Hovefestivalen, 2/7 – 2014

Lemaitre har skapat musik sedan 2010, och sedan dess har duon gett ifrån sig ungefär en EP om året. Inspirationskällorna är tydliga – Daft Punk, Justice och Phoenix, men producenten Uppermost är nog det närmsta man kan komma musikaliskt. Att de vanligaste kommentarerna på bandets videor ofta ligger i linje med ”I could’ve sworn these guys were French” är då ganska förståeligt. Den franska housen lyser igenom på nästan samtliga spår, men norrmännen lyckas ofta sätta sin egen prägel på musiken. Det är inte riktigt samma fjorddisco-stuk som de mer namnkunniga landsmännen Todd Terje och Lindstrøm rör sig kring, men den har stundtals ett säreget skimmer och en ganska charmig stil.

Det är på skiva. Live är det lite av en annan upplevelse. Förutsättningarna är i det närmaste perfekta: hemmaplan, en speltid i mörker och en scen som klippt och skuren för spelningar som denna. Konstigt nog känns det hela tiden som något fattas, för oavsett hur mäktiga låtar som Continuum och Strobes Pt.2 lyfter det aldrig. Det är inte det att publiken inte bryr sig, för det gör den, men Lemaitre verkar sakna det sista som skulle kunna ta spelningen till nästa nivå. Nu är det aldrig mycket mer än en axelryckning, även om mitt huvud nästan konstant gungar i takt till basen.

Resultatet blir att bandets något bristande engagemang sprider sig ut i publiken. Visst är både jag och bandet närvarande, men under större delen av spelningen är ingen av oss riktigt där. Det är lite tråkigt, då potentialen absolut finns. Vevande armar och lyckoskrik i all ära, men större delen av tiden känns det aldrig riktigt äkta. Det är lite frustrerande – Lemaitre gör egentligen inte så många fel, men å andra sidan inte många rätt heller. Efter ha skrapat med foten i gruset i större delen av den dryga timmen bandet maler på finns det inte mycket att göra än att dra en sista djup suck och traska tillbaka till campingen. Den sista tanken är onekligen att det här var en spelning som nästan slarvades bort.