På omslaget av sitt fjortonde studioalbum You Want It Darker ser vi Leonard Cohen luta sig ut från ett bländade vitt rum genom ett fönster och in i ett totalt mörker. Hans ögon är gömda bakom ett par solglasögon och handen som hänger utanför fönstret håller i en cigarett. Det är med ett rätt så kaxigt uttryck som han blickar ut mot mörkret. Han är uppenbarligen inte rädd för vad det än är han ser. “You want it darker,” sjunger han på albumets titelspår. Det är ingen fråga utan snarare ett faktum. Här sitter den 82-åriga Cohen mitt emot dig och har viktiga saker på hjärtat. Efter en djupgående artikel i The New Yorker, i vilken han bekänner att han är redo att dö, är det svårt att inte vilja lyssna på vad han har att berätta.
You Want It Darker präglas av kontraster, både i soundet och i texterna. Det visar vägen och skapar frågor. Den största frågan som ligger under ytan förblir dock denna – bör vi förhålla oss till detta album som en legends sista eller inte? Några dagar efter att The New Yorker-artikeln publicerades spelade Cohen upp sitt senaste album på en fest i Los Angeles. Där drog han tillbaka sina tidigare kommenterar i artikeln och försäkrade publiken att han inte alls är redo för att dö, utan planerar att leva för alltid eller åtminstone tills han blir 120. Trots detta så är albumet täckt av ett tjockt avskedande moln – om något så verkar Cohen i alla fall packa sina väskor och städa undan hemma.
Det är inte banalt att hävda att Cohens geni alltid har legat i hans talang för melodier och lyrik, vilket självaste Bob Dylan kommenterar i tidigare nämnd artikel. Ingenting i You Want It Darker bekräftar motsatsen. Här domineras sångerna av den bön- och psalmliknande karaktär vi är vana att få höra och religiösa motiv färgar i princip varenda låt. Egentligen gör Cohen inget nytt på detta album, men det är uppfriskande på ett annat sätt än vad hans två senaste album Popular Problems och Old Ideas var. Där de var blomstrande i sina produktioner är You Want It Darker ett synnerligen mer avskalat album som närmar sig musikaliska gränser han sällan snuddat vid. De utforskas aldrig till sina extrema punkter, utan det är snarare en förändring av attityd – med ett snett leende – som ligger i grunden för albumet. Ta till exempel öppningsspåret, där han sjunger: “If you are the dealer, I’m out of the game / If you are the healer, it means I’m broken and lame/ If thine is the glory, then mine must be the shame”. Över en dunkel basgång och tillsammans med en apokalyptisk kör hör vi Cohen i sin kanske mest egendomliga låt någonsin (att singeln även släpptes som en Paul Kalkbrenner-remix säger väl något?).
Han är medveten om hur mörk världen vi lever i har blivit – han diagnostiserar den och kommer fram till att han är redo. Men igen – redo för vad egentligen? Liknande ambivalenta fraser kopplade till ett slags farväl dyker upp överallt på albumet – på country-balladen Leaving the Table där han liksom bitterljuvt morrar att han är “Out of the game” eller i den stadigt marscherande Treaty som växlar mellan att vara en lovsång till kärleken och en klagosång. Han lämnar ständigt saker bakom sig och blickar framåt, men samtidigt även uppåt. “I turned my back on the devil / Turned my back on the angel, too” lyder refrängen i On the Level, en gospel med starka bluesvibbar. Cohen lyckas hitta en rytm i den pågående inre kampen mellan ont och gott, liv och död, kärleken som finns kvar och kärleken som avfärdats.
Cohen spelade in majoriteten av sitt album ensam i sitt vardagsrum medan resten av produktionen sköttes av hans son. Det märks på gott och ont. De drag som får You Want It Darker att stundtals kännas uppiggande upplevs vid andra tillfällen som tafatta. Med det avskalade tappas ibland en organisk helhet. Det kan delvis bero på att en blivit så van vid all överproduktion där attityden är more is more. Eller så beror det på Cohens röst i sig, som trots sin finkänsla för melodier ibland tynar bort i ett lågt mummel där han nästan drunknar i ljudet som han annars bär. Besvikelsen, eller egentligen snarare det som känns en aning underväldigande, kan även bero på eftersmaken av Princes och David Bowies dödsfall tidigare i år. Efter besked om Bowies bortgång lämnades vi skakade och i spillror kvar med Blackstar. Det var ett självmedvetet album där dödstemat blev en slående drivkraft för Bowie. Hans bräckliga röst och tomma blick lät oss nästan tro att han redan upplevt ett möte med döden och det sken igenom varenda låt. Det må vara orättvist att döma Cohen utifrån den jämförelsen, men det är detta som saknas med You Want It Darker – att fullkomligt försänka sig i de teman han vågar beröra, framförallt när det kommer till ljudbilden. Om detta är hans sista album, vilket inte är omöjligt med tanke på att han har slutat turnera och alla farväl han tycks ta i låtarna, är det inte det mest spännande avskedet till musiken.
Däremot är det inte på något sätt ett misslyckat album. Trots invändningarna är You Want It Darker ett starkt verk som stoltserar med Cohens finaste egenskaper. Titelspåret och Traveling Light är slående exempel på låtar som bevisar att han fortfarande är en magiker med sina ord och kan skapa berättelser som ligger kvar länge. Det är svårt att be om att få det mörkare, men han lyckas övertala oss om att döden faktiskt kan bemötas med tapperhet. Även om vi inte fått några faktiska svar så känner vi oss i alla fall lite visare.