Live
Les Big Byrd
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014
Publicerad: 5 juli 2014 av
Hugo Gerlach
Jag såg Les Big Byrd för ett par år sedan, då spelade de i en lunchlokal i Stockholms södra förorter. Ärligt talat var jag mer där för att se postpunkarna i Holograms, som agerade förband. Hur som helst, då var Les Big Byrd ett ganska spretigt band. Materialet var tunnare och bandet som helhet kändes mer som ett temporärt sidoprojekt. Joakim Åhlund, till vardags en av Teddybears huvudmedlemmar, har visserligen sin beskedliga mängd bollar i luften hela tiden. Producerar han inte musik åt Håkan Hellström så gör han garagerock med Caesars, eller nu senast när han tillsammans med ungefär halva Indiesverige grundade skivbolaget INGRID.
Han är med andra ord en rätt upptagen man, och det är kanske inte så konstigt att Les Big Byrd hamnat lite i skymundan. 2014 verkar det dock vara dags, även om Teddybears utannonserade sin återkomst tidigare i vår. Nu på Roskilde är alla tankar på andra projekt som bortblåsta, med monstersingeln Back to Bagarmossen och ett fantastiskt album i They Worshipped Cats i ryggen går det verkligen inte att klaga på materialet.
Live ser kvartetten fortfarande något spretig ut. Åhlund, med små blinkande lampor på fingrarna ser stundtals ut att smälta bort i sin skinnjacka och ansiktsmålning. Trummisen har samma ansiktsmålning, men bär istället en blinkande reflexväst och ser således inte riktigt lika varm ut. Hur de ser ut spelar mindre roll när det låter så fantastiskt bra. I sina lugnare partier påminner de om ett Spiritualized i högform, för att i nästa låt luta mer åt den psykedeliska rock The Brian Jonestown Massacre är världskända för. Det sistnämnda är kanske inte så konstigt, då Anton Newcombe från just BJM jobbat nära med produktionen av den senaste skivan.
Något som däremot är lite svårare att förstå är varför inte Les Big Byrd inte har samma status som BJM. Riffen är klädda i helt rätt svärta och de långa, svävande jamsessionerna (case in point: White Week) gör att min tidsuppfattning helt försvinner. Ska man gnälla på något är det just kanske tiden, i dubbel bemärkelse. Klockan 13:00 går de på, och många är förståeligt fortfarande helt utslagna efter gårdagens batalj med framförallt The Rolling Stones. Sedan håller de på i nästan 80 minuter, vilket kanske är i överkant. Med den erfarenheten Åhlund och resten av bandet har utnyttjar de verkligen tiden till max, det märks att dessa herrar har stått på scen ett otal gånger.
Till spelningens höjdpunkter hör tidigare nämnda Back to Bagarmossen, en intimare stund under Just One Time och den självklara avslutningen i Vi borde prata men det är för sent. Att Anton Newcombe inte dyker upp på scen är det ingen som är förvånad över, och egentligen behövs han inte alls. Visst skulle hans härligt brutna svenska i refrängen lyfta det hela ytterligare ett steg, men vad gör det när Åhlund är i högform? Under spelningen har det kastats ut både t-shirts och tamburiner, och om det var någon i publiken som tvekade på bandets potential bör de nu tillhöra en förhoppningsvis växande fanskara. Glöm allt vad Teddybears, skivbolag och Caesars heter – Les Big Byrd är vad Joakim Åhlund bör placera högst upp på ett redan nu imponerande CV.