Efter en något förbisedd debutskiva från förra året återvänder Jocke Åhlund och hans Les Big Byrd nu under våren med två EP:s, där Stockholm Death Star är den första av dem och Liquid Sky den senare. Det är intressant att bandet väljer två släpp av det kortare formatet istället för en till fullängdare, då det både öppnar för nya möjligheter och stänger en del andra dörrar.
Förstaspåret Stockholm Death Star är initialt väldigt lovande, med ett sound som påminner om förra årets They Worshipped Cats. Dessvärre så efter den inledande stigningen planar låten ut väldigt snabbt, och istället för att sluta i en kaosartad psykedelisk fest blir det mer ointressant filler av det hela. På en EP som innehåller endast fyra spår, visserligen med friskt tilltagen speltid, känns det både omotiverat och tråkigt att en av låtarna inte är mer än fem minuters instrumentalt svammel. I en albumkontext hade spåret absolut fungerat som ett ihopbidande spår som på ett logiskt sett tar lyssnaren vidare till nästa del av albumet. EP-formatet har ett medfött mindre behov av sådana handhållande, transporterande stilgrepp och när spåret dels agerar öppningsmelodi och dessutom liknar övriga låtar blir syftet än mer oklart. Å andra sidan får en visserligen uppskatta bandets ambition i att vilja bygga en brygga över en vattensamling som är så grund att den går att vada i. Eller flyta, om en så vill.
I Woke Up in a Dream rör sig i bekant terräng med enklare komp och drivande gitarrer, där turen går i ett typiskt 70-talskimmer med avlägsen körning. Likt Anton Newcombe-samarbetet Vi borde prata men det är för sent som med sin flodinfluerade musikvideo skapar en känsla av orörligt resande byggs här en illusion om att glida fram över en dimhöljd vattenmassa, genom skickligt användande av musikaliska upprepningar och loopar. Följande Anywhere But Here låter som om titelspåret fått jäsa ett par veckor, klätts i en intressantare skrud och slutligen belönas med en charmig sånginsats. Här finns inte bara ett driv, men också ett syfte.
Vapour R.I.P, låten som får avsluta detta miniäventyr, är istället det spår som hade mått bäst av någon form av introduktion. Det psykedeliska tar ett nätt steg och sidan och ger plats för nära åtta minuter lång nedstämd krautrock. Det är en ny och spännande sida av bandet, och kanske är detta det bästa utnyttjandet av en EP trots dess inledningsvis något malplacerade inramning. I sin tidigare vilja att försöka övertyga lyssnaren om att de är ett av Sveriges bästa psykedeliska rockband missar de att de flesta av oss nog redan placerar dem i toppen, således blir experimentlustan (även om materialet i sig inte är revolutionerande) i avslutningsspåret en frisk fläkt och tillsammans med King Gizzard-flörtiga Anywhere But Here också EP:ns största behållning.