Lever inte upp till hajpen

Cults, Popaganda

Betyg: 5/10

Tagna från ett woodstock-foto tycks de vara, alla med långt hår och dolda bakom solglasögon. Hajpade av många och med influenser från David Fincher så kan detta bli intressant.

Liksom på albumet så inleder Abducted – låten som enligt mg är det starkast på debutplattan. Dock så fallerar det totalt. Ingenting stämmer; sången ekar, dränks och blir ohörbar. Trummorna framträder för mycket  och gitarren gör hela ljudbilden grumlig. Då flertalet band vill ha denna garage-aktiga lågkvalitet så frammanas det här ofrivillig. Detta medför att man inte tar musiken på lika stort allvar och det färgar hela spelningen.

Hela tiden läggs tyngden på fel instrument och det blir aldrig den där poppiga soulen som hela tiden nämns i samma andetag som Cults. Jag får känslan av att publiken är lite frågande – är det detta som vi har hajpat i oändlighet?

Ingen själ i det som framförs blir någonsin synlig; Brian Oblivion verkar förvånad över den trots allt positiva responsen och hade med största sannolikhet ställt in sig på att ha en tråkig dag i ett avlägset land med svårt uttalat namn. Go Outside flyter även den ut i det nu allt gråare och ogästvänliga poolerna på Eriksdalsbadet.