Amy, filmen om en av 2000-talets mest missförstådda talanger, hade nyligen premiär. Där berättas historien om en sanslöst begåvad jazzsångerska och musiker vars musikaliska gärning långsamt begravdes under skandalrapportering om drogmissbruk och stormiga kärleksförhållanden.
När jag lyssnar på Blood kommer jag att tänka på Amy Winehouse och hennes öde. Lianne La Havas liknar en nutida, fungerande version av Amy. En alternativ historia, där drogerna inte tagit över. Debutalbumet Is Your Love Big Enough? dök upp från ingenstans för tre år sedan och presenterade en unik mix av folkrock, jazz och soul. Motorn var Liannes komplexa och svängiga gitarrspel, strösslet var hennes mogna soulröst. Kritiker omfamnade henne, och snart fann hon sig själv i samarbeten med Alt-J och Prince (den senare har hon också utvecklat en personlig relation till). En solskenshistoria.
När hon sedermera skulle följa upp sitt lyckade debutalbum stod hon alltså inför en av musikvärldens mest slitna, men sanna, klyschor: den svåra andra skivan. För att råda bot på det åkte hon till Jamaica och lät sig inspireras av sina rötter (hennes mamma är jamaican, pappa grek). I en intervju med brittiska London Evening Standard beskriver hon resan: ”I immediately felt connected (…) I absolutely loved it, relished it. It was more emotional than i expected.”
Mot bakgrund av det är det förvirrande hur Blood faktiskt låter. Det vi hör är nämligen en artist som snarast verkar ha backat. Förra skivans kreativt pigga och nytänkande låtskrivande är utbytt mot ett klassiskt, långsamt soulsväng. Vi bjuds på avslappnad slapbas i Tokyo, graciösa och whailkryddade refränger i Unstoppable och ”kaxiga” körer i What You Don’t Do. Alltihop inklätt i en otroligt välpolerad, på gränsen till överarbetad, produktion. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men känns ofta tråkigt och väldigt gjort. Det är svårt att inte känna sig besviken över att hon följer upp den intressanta debutskivan med att gå åt ett sådant håll.
Med det sagt finns det fortfarande stunder där den gamla experimentlustan lyser igenom. Särskilt under albumets andra halva, där Lianne för första gången rör sig i elektroniska territorier med dubstepinfluerade Never Get Enough. Lika spännande är Grow, med sitt smutsiga trumdriv i refrängen, och Ghost, som återkopplar till förra skivans gitarrjazz. Men där tar det stopp. Utöver dem får vi ännu mer väl utforskade soulgrooves och två ganska platta ballader. Ibland hjälps det upp av Liannes fantastiska röst, som river och brinner allra starkast i Midnight, men inte ens den kan i längden rädda ett tamt låtskrivande. Om Lianne La Havas även i fortsättningen ska tåla att jämföras med Amy Winehouse, Alicia Keys och andra giganter måste hon hitta tillbaka till den kreativitet hon uppenbarligen sitter inne på.