Minst en gång i veckan funderar jag på hur mycket press Deafheaven måste utstå inför sin kommande skiva, efter att ha sprängt en väldigt oväntad barriär mellan källarspelningar med tända stearinljus och Aftonbladets årsbästalista 2013. Kommer pressen knäcka dem så hårt att de ger upp, byter stil och börjar spela country, eller kommer den motivera dem till att släppa en skiva så pass bra att den skapar världsfred? På samma sätt funderade jag ofta på Lightning Bolt och på deras press av att ha varit ett band i 20 år, men att inte ha släppt en ordentlig fullängdare på sex år. Visst, det kanske fungerar för band som Tool, som snarare har byggt sin image kring att försena sina album, men för Lightning Bolt är rädslan av att glömmas bort närvarande på Fantasy Empire. Det är inte en medelålderskris vi bevittnar, men snarare en uppenbarelse om att inga kort är säkra för bandet längre.
Inför bandets sjätte skiva så har det diskuterats mycket kring att de tagit en hårdare, tyngre och mer aggressiv vändning i sin ljudbild, nästan så pass annorlunda att den har beskrivits som en metalskiva, vilket både är en sanning och en lögn. Faktum är att de tyngre elementen redan började förekomma på den tio år gamla Hypermagic Mountain, men att bandets två medlemmar spelade så pass unisont och intensivt att det inte går att tyda. Det är inte förrän nu som bandets hetsiga melodiösa partier nästan är helt utbytta mot tyngre riff. Fantasy Empire är helt klart en hård, tung och aggressiv skiva, men det är ingenting nytt. De har bara blivit riktigt bra på att skriva ordentliga rocklåtar.
Horsepower och Runaway Train är helt klart de mest rockorienterade låtarna på skivan, som däremot har den bekanta minimalismen intakt, men låter olikt bandets tidigare material. Att jämförelserna går till Death From Above 1979 kan kännas klyschigt, då de har samma line-up: trummis som sjunger och basist som älskar effektpedaler, men de delar stundvis samma sorts rockiga groove. Horsepower och Runaway Train i sig är bra låtar, men saknar den intensiva sidan av Lightning Bolt som gör dem intressanta. Samma svaghet återkommer på skivan stundvis, men det är trots allt så svag som skivan blir. Ett icke-intensivt Lightning Bolt kanske låter skrämmande, men det handlar mer om kontrasten till skivans starkare moment som dyker upp allt för sällan.
När bandet inte försöker skriva rockhits, så fungerar tyngden och aggressiviteten till deras fördel under mer ”klassiska” Lightning Bolt-låtar, som på det första spåret The Metal East – tveklöst den bästa låten bandet har skrivit hittills i sin karriär. Problemet med tidigare släpp från den kaotiska duon har varit kombinationen av just kaosets giftermål med minimalismen. Det finns knappt någon tid att andas mellan låtarna, utan det är 50 minuter konstant hjärnmisshandel. På The Metal East finns både repetition och variation, det finns ett underbart, kontrollerat kaos och ett tjockt lager av ilska, men som bara låter sig utlösas fullt under ett fåtal sekunder. Sällan har jag blivit så retad av en låt och blivit så fast på samma gång.
En låt av samma ofattbara kaliber uppenbarar sig tyvärr inte förrän på näst sista låten Dream Genie. Den fungerar mer som en flashback till tidigare skivors melodiösa stunder, men som integrerat sig väl med tyngden på denna, vilket känns som målet med hela skivan. Att göra någonting nytt, för att inte få fansen att tröttna och skriva hatiska kommentarer om dem överallt på internet, men att samtidigt inte överge sin fanskara för en ny genre känns som målet med skivan, vilket delvis uppfylls – men aldrig så bra som på just Dream Genie. Det positiva med Fantasy Empire är att bandets framtid nu ser otroligt ljus ut, kanske till och med ljusare än någonsin förut, även fast deras ljudbild aldrig har varit såhär mörk.