Lightning Bolt
Göteborg, 2/12 – 2015

Lightning Bolt brukar normalt sett kännas som någonting konkret och substansiellt, även fast studioinspelningarna ofta når transcendentala nivåer inom både tyngd och melodi. Det må stundvis vara oerhört utmanade att deras version av noiserock baseras på epileptiska trumkomp och en våldsamt distad bas, men den nivå av eteriskt oväsen som Merzbow eller Throbbing Gristle är inget som någonsin uppnås av duon. Att Lightning Bolt skulle vara en annorlunda liveupplevelse i ungefär samma rang som Dan Deacons publikengagerande danstävlingar kom inte som någon större överraskning med tanke på hur galna och sinnessjuka de ryktas vara. I ett normalt scenario uppträder bandet helst mitt på lokalens golv, med en omringad publik som tillsammans bildar en enda svettig moshpit – med den förra Göteborgsvisiten som lämplig referens.

Som bekant är Folkteaterns publikuttrymme trappbaserat, vilket givetvis förintar alla drömmar om en “normal” Lightning Bolt-spelning, men att enbart beskåda bandet leverera 40 minuter av deras unika hjärnsmältande noiserock blev ändå mer överväldigande i sin ensamhet än vad en moshpit någonsin hade varit i kombination. Och på några sekunder har de gett noiserock en helt ny innebörd. Samtidigt som Brian Gibsons mastodontliknande baseffekter och det omänskliga trummandet från Brian Chippendale formar ett ljudmonster som vid vilken sekund som helst kan ödelägga hela lokalen – likt det i en av striderna under Scott Pilgrim vs. the World – går det aldrig någonsin att kolla bort. The Metal East blir ett vapen för hypnosändamål, där det blir lika nervkittlande och exalterande att höra den i dess sanna skoningslösa form då Chippendale smiskar trumskinnen så snabbt att trumstockarna förvandlas till strobeliknande silhuetter.

Vissa spår ifrån det aktuella släppet Fantasy Empire kunde ibland kännas relativt slätstruket för att vara ett band av deras oväsenkaliber, där Over the River and Through the Forest och Horsepower var två solklara fall. Inte bara blev spåren mycket mer enhetliga i ett livescenario, men fortsätter dessutom på samma ofattbara nivå som innan. Studioinspelningarna känns i kontrast som fängslade lejon, väntande på frihet ute i vildmarken – och ikväll blev de befriade ifrån deras ljudstängsel. Det är högoktanig, rå energi som fyller hela lokalen, där Gibson dessutom får andrum att bevisa sig som den basvirtous han faktiskt är. Om möjligt kanske det är för högoktanigt med tanke på att hans basrigg blir så varm att gardinerna bakom börjar ryka, men räddas snabbt från brand av lokalens personal. Tursamt nog, för om ett brandalarm hade gått kunde det lika gärna ha misstagits för ett ljud från en av Gibsons pedaleffekter. 

Efter ett mycket underligt mellansnack från Chippendale om att de stekheta högtalarna “innehöll små korvmänniskor som du ABSOLUT inte vill ha krypandes innanför dina byxor” lägger Gibson basgrunden till den domedagsaktiga Colossus, som inte bara känns postapokalyptisk till en början, men som dessutom har ett dynamiskt växande klimax och förlöser sig ständigt i ökande perioder tills den avslutas med en ljudvägg bredare än Kinamuren. Direkt efter fortsätter duon improvisera fram ljudbilder i konsertens slutskede med bred variation där det ibland kändes kargt och explosivt, men även som en tropisk regndans på LSD. Det är här som tankarna formas – vad är det egentligen vi bevittnar? Är det ett välplanerat konstprojekt? Är det såhär en konsert borde vara och alla andra band har bara fastnat i en arkaiserad form av liveframträdande? Oavsett så har de lyckats rubba gränsen mellan konst och musik någorlunda på 40 minuter – och det är just därför Lightning Bolt förtjänar det liverykte de besitter.