Det är lätt att bli överväldigad av all den musik som släpps idag, framförallt när så pass mycket håller otroligt hög kvalitet, och det finns alltid en risk med att man blir lite avtrubbad. Därför är det alltid extra roligt när det kommer en skiva från ingenstans och verkligen golvar lyssnaren. Lightning Dusts Fantasy är precis en sådan skiva; som trots att det är bandets tredje släpp smög sig fram och blev till ett av årets hittills mest överraskande och imponerande släpp.
Lightning Dust består av Amber Webber och Joshua Wells, till vardags sångerska respektive trummis i det Vancouver-baserade rockbandet Black Mountain vars version av indierock oftast rör sig mot sjuttiotalets psykedeliska hårdrock och folkrock. Därför blir det än mer förvånande att duon med Fantasy lyckats skapa årets kanske bästa synthpop-skiva – en skiva som bland annat överträffar Italians Do It Better-kollektivets efterlängtade After Dark 2-samling.
Fantasy inleds med förstasingeln Diamond, en av årets mest underskattade singlar, med sina kalla synthslingor och Webbers texter om ett förhållande som är precis på gränsen till att ta slut. Det är sparsmakat men inte minimalistiskt, med melodier som minns åttiotalets pop. På Loaded Gun möts Chromatics och Daft Punks Tron:Legacy-soundtrack med lysande resultat och på balladen Reckless and Wild sjunger Webber melankoliskt om tonårens kärleksbekymmer över ett enkelt med effektivt beat och stämningsfulla synthfills. Moon är egentligen det enda spåret där man kan ana att Lightning Dust har något alls att göra med Black Mountain; en vacker ballad där första halvan består av endast Webbers röst och en akustisk gitarr.
Fantasy är välskriven och välproducerad synthpop där smakfullhet är ledordet. Referenser kan dras till tidigare nämnda Chromatics och Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack likväl som till John Carpenters soundtrackarbeten, exempelvis till klassiska The Escape from New York. Det doftar åttiotal rakt igenom men skivan känns samtidigt väldigt aktuellt, kanske på grund av det inflytande Italians Do It Better-etiketten och soundtracket till Drive har haft under de senaste åren.
Trots att skivan inleds med ett av årets bästa öppningsspår håller Lightning Dust kvalitén uppe genom hela skivan, det finns inte ett svagt spår. Närmast kommer skivans längsta spår; det fem minuter och två sekunder långa sjätte spåret In the City Tonight som inte kommer igång förrän halva speltiden passerat och med sin position direkt efter den intensiva italo-discoövningen Loaded Gun blir extra blek.
Fantasys främsta styrka är den övertygelse med vilken bandet går in i synthpoprollen och Webbers röst, som till vardags ligger över sjuttiotalsinspirerad indierock, fungerar perfekt över Wells kalla synthslingor. Första halvan av Fantasy ligger utan tvekan på samma nivå som Chromatics mästerverk Kill For Love och det är bara ett tveksamt val i ordningen spåren som gör att skivans andra inte riktigt håller samma klass. På magnifika avslutande Never Again, som släpptes som singel redan 2011, återvänder Lightning Dust dock till samma imponerande höjder som tidigare. Resultatet en skiva som överstiger allt duon släppt som medlemmar i Black Mountain, likväl som Lightning Dusts tidigare material, och ett av årets mest imponerande släpp.