Det är 2015 och Lil Wayne är förbannad. På sitt skivbolag, Cash Money Records. På sin före detta mentor, Birdman. Men mest av allt verkar han vara förbannad på sig själv. Hur blev det så här? Efter att Tha Carter V inte dök upp i december som lovat (efter år av förseningar) vände sig Lil Wayne till Twitter och kastade skit kring sig likt en treåring i en kattlåda. I detta vredesmod, där just Cash Money Records och Birdman fick agera både måltavla och städande föräldrar, verkar Sorry 4 the Wait 2 vuxit fram.
Mixtapets utformning, med sitt namn och omslag, är en tydlig markering mot denna röra som uppstått: Lil Wayne hålls fången av sitt skivbolag och skulle klara sig bättre utan dem. Innan han på inledande Coco hinner dissa Birdman (”Birdman Jr., more like Ugly Duckling”) är dess första rad ”I’m sorry for the wait”. Inledningsvis låter det som Lil Wayne är uppriktigt ledsen över förseningen, men det dröjer inte länge innan frasens konstanta upprepande känns både krystad och falsk. Den upprepas nämligen under nästan samtliga spår, med samma gnälliga röst.
Med en offerkofta tjockare än den tillhörande Marcus Birro och verser utan världsförankring är det svårt att inte slås av likheterna de två emellan: de är två unkna män som desperat kämpar för att hålla sig relevanta. För att Lil Wayne är unken råder det inget tvivel om, något som blir tydligt på Christina Milan-samarbetet Drunk In Love (ja, det är en finesslös rework på Jay-Zs och Beyonces dito). Att våldtäktshyllande rader som ”I woke up in that pussy and starting stroking/You woke up and said ’go baby’” är något som en människa på fullaste allvar vill sätta sitt namn på är svårt att förstå, å andra sidan kanske det går att ana varför skivbolaget stoppat hans resterande material.
I klassisk mixtapeanda är i princip samtliga spår remixer på andra artisters material, och inte en endaste gång lyckas Lil Wayne motivera användadet av andras musik. Ta Alphabet, som lånar beatet från iLoveMakonnens Tuesday. Inget av originalets finurliga historieberättande finns kvar, istället tvingas vi genomlida hur Wayne rappar om sina ”alphabet bitches” (ja, han har 26 stycken). På ett plan är det svårt att inte beundra karln för hans totala ”fuck all”-attityd, men det är lättare att bli både deprimerad och irriterad över de friheter han tagit sig.
Det finns visserligen ljusglimtar: Used To där Drake gästar är en sådan (mycket tack vare just Drake), med snygg sampling (att välja det ljuddämpade pistolljudet från Nintendo 64-spelet Goldeneye är spännande och ett intressant val) och en godkänd text är det ändå rätt underhållande. En annan är avslutande Dreams and Nightmares där Wayne visar prov på sin klassiska freakout-rap, samt lyckas låta engagerad i någonting (även om han är förbannad) för första gången under mixtapet. Dessa isolerade ögonblick räcker dock inte på långa vägar för att väga upp de resterande bristerna. Produktionsvärdet är i det närmaste obefintligt (vad är grejen med att släppa mixtapes som inte är ordentligt mastrade?) och det saknar den uppfinningsrikedom som gjorde honom till en av branschens största.
Det är inte helt orimligt att förvänta sig ett till mixtape, Sorry 4 ”Sorry 4 the Wait 2”, för detta är något som verkligen skulle må bra av en ursäkt. Men det är helt okej om Lil Wayne struntar i det, och istället ser till att Tha Carter V blir tillgängligt så hans karriär har en möjlighet till en värdig avslutning. Det här är det nämligen inte.