Lilla Ego – restaurangen som bara spelar Kent
Publicerad: 29 september 2018 av Magnus Olsson
Stjärnkrögaren Tom Sjöstedt bedriver sedan 2013 kvarterskrogen 2.0 på Västmannagatan i Stockholm. Så nära Michelin det kan bli, men med en folklig twist. Här serveras exempelvis köksgrogg bestående av grappa och tonic direkt ur IKEA-glas, samma folkhemsappeal som Kent själva och nästan som en Lonken. Döpt efter Hagnesta Hill-klassikern Stoppa mig juni (lilla ego), har restaurangen också fått en ordentlig buzz utanför gourmander. Musikkopplingen stannar inte vid namnet – den enda musiken som spelats i restaurangen sedan de öppnat portarna är uteslutande låtar av numera insomnade Eskilstunabandet. Så även denna kväll.
Vid ankomst denna tidiga fredagkväll frågar vi vår servitris vilket album som går varmast. Han svarar kort och gott: ”Vi spelar Toms 200 Kent-favoriter”. Med andra ord, hela diskografin pumpas runt. Kanske får någon in en rotsellerikräm samtidigt som gitarrerna i Kräm (så nära får ingen gå) dammas av. Till förrätt beställs en nytolkning av midsommarklassikern matjessill – som förutom lagrad ost, gräddfil och brynt smör även innehåller friterat ägg och fläderinlagd kålrot. Kort därefter gör Sverige entré i högtalarna. Blir det mer svenskt än så?
Det har experimenterats med att musik kan förhöja smakupplevelsen. Kanske är det algoritmbaserat och moodstyrda listor av samma dova snitt som hotellhissar och lobbys. Kents känsloregister av lika delar vemod och eufori tycks bli som ett risktagande för detta sammanhang. Men det är också det som blivit restaurangens signum – inte fullt lika kaxiga som Punk Royal, men ändå så nonchalanta att de vill förvåna sina gäster. Förutom en extremt välplanerad och detaljerad vinlista (gissningsvis i Jocke Bergs smak) – skriver de ut ”köksgrogg”, ”sött vin som passar alla efterrätter” och ”billigt bubbel med bra smak”. Ni fattar, det här är ingen vanlig kvarterskrog. Här spelar man ut hela sitt register, vilket gör att även Kents många sidor kan tillåtas styra inramningen.
-
Under kvällen möter vi låtar som Ismael, Dom andra, En himmelsk drog och Mirage. Två tuggor in på min sjömansanka möts jag lite av samma eftertänksamhet som En plats i solen. Min första tanke: ”borde jag satsat på piggvar i stället?”. Inlagd gurka är ingen favorit, men precis som låtar som Varje gång du möter min blick blir den bättre för varje tugga/lyssning. Inte minst om man adderar en utsökt persiljekräm och pärllökar från himlen. Höga smaker hade en krogrecensent sagt.
Getostkräm, crème brûlée och macadamianötter i samma skål, nedsköljt med ett av deras ”söta viner som passar alla efterrätter” har samma effekt som bandets extranummer. Det är samma häftiga attityd som Taxmannen ackompanjerar stunden, men smakupplevelsen är närmast det konfettiregn som bara Mannen i den vita hatten (16 år senare) mäktar med.
Kent har kanske aldrig somnat in – kanske har deras känsloregister bara hamnat på tallriken i stället.