”Lilla scenen på Popaganda känns plötsligt som en atmosfärisk fashion show.”

Serenades, Popaganda

Betyg: 6/10

Om man kombinerar två av popsveriges mesta posterboys, vad får man då? Superduon Serenades, förstås. De kompletterar varandra väl både med röster och med utseenden. Adam Olenius har hipsterskägg, Markus Krunegård har pophatt. Lilla scenen på Popaganda känns plötsligt som en atmosfärisk fashion show.

Det är måhända en aning pretentiöst att döpa sig själva till ”serenader” (serenad betyder ursprungligen hyllningssång framförd nedanför en dams fönster nattetid, mvh Wikipedia), men det är inget fel på att vara storslagen ibland. Serenades bär upp namnet med värdighet. Och nog tangerar låtarnas teman hyllningssånger då och då. Det är mycket kärlek, tacksamhet och harmoni. Jag får känslan av att Krunegård och Olenius lämnat ungdomens intensiva ångest bakom sig och, om man ska använda vulgära uttryck, ”vuxit upp”.

Till duons nackdel spelar de precis innan Arcade Fire, och på den lilla scenen som ofta drabbas av ljudproblem. Arcade Fire-biten klarar de fint; Serenades känns som en passande inledning till det episka som komma skall. Ljudet är däremot lite halvrisigt, men poängen framgår ändå. Reverb, stämsång, ljuvt, drömskt. Vackert så.